från syntes en ung karl, med en omisskännlig: pregel af halfherre i sin långa, otympliga fi-l! gur och sitt fräkniga, simpla ansigte. Han: var klädd i en blårandig blus och grön saffianskaschett. Han grinade så kärvänligt i solen och sträckte en stor, rödbrun hand efter de ärter, som mamsellen ämnade att anamma. Nu tog Gustaf fästmön ifrån migp, skrattade han och slet ärtskidan ifrån sin hjelpreda med ett älskvärdt koketteri, som satte honom i eld och låga. Han reste sig upp och tog ett skutt med sina långa, skefva ben till hennes sida, i det han famnade om henne på ett ganska förtroligt sätt. Jag tar båd fästman och hand och hela Lovisa, om lyckan är god,, sade den förtjuste ungherrn och föll ned som en harkrank vid sin dyrkades fötter. Hon rodnade och låtsade fästa hela sin uppmärksamhet vid en näsvis mygga, som tagit plats på hennes bara arm. Den förbaskade myggan, sade älskaren med! en min och ton, som skulle vara artig och; öm på samma gång. Den förbaskade myggan, hon tycker så mycket om Lovisa, som jag, hon.n oa ; Lovisa 1og och höjde ögonen med en blick, som jag sett förr, med samma uttryck häftad på Carl. Jag tror att det är nog nu, sade denne under ett tvunget leende, och tysta vände vi åter från de båda lyckliga. De passa förträffligt åt hvarandra, anmärkte jag sutligen i förtretad ton. Ah jan, svarade min kusin lugnt, kanske bättre än vi skulle gjort. Hvad är def der för en persedel som är så oemotståndlig?, frågade jag åter, med ett leprde, som innebar mycket ironi och förakt åt mamsell I en landtmätare, som heter LjungHer Ljungberg, eller hvad detär. Jag reste bort på en månad; min mor skickade h:m Lovisa, och den der menniskan, som hade