nade starkt när hon fick se mig, neg med nedslagna ögon och gick ett steg emot mig. Jag stack behändigt brefvet i hennes hand och ilade med raska steg hemåt igen, ty det började redan att mörkna i skogen. Vid gårdsgrinden mötte jag min otålige vän. Har du talat vid henne sjelf? HBlef hon glad? Hvad sade hon? frågade han i ett andetag. Jag svarade så godt jag förmådde på dessa frågor, hvilka haglade öfver mig på en gång, och slog mig med glvupskhet ned öfver den färdiga aftonmåltiden. Ivad denna natt var lång för min stackars kusin. Han vandrade fram och åter, så att han säkert nött ut ett par stöflor. Han såg på klockan ett par gånger i timmen och suckade som en lifstidsfånge. An kastade hen sig i sängen och vände sig oroligt fram och åter, än rusade han upp och öppnade fönstret, för att slänga sig till hälften utom det efter svalka. Jag hade aldrig haft begrepp om en sådan pina och fick sådan tanka om kärleken, att jag gaf den plats bland examensfebern och skolbestraffningarne. Andtligen randades den stora dagen, och äfven den hade er middag, fast det för min! arma vän var långt till dess. I feberaktig oro: var han redan putsad och klädd klockan tu; på eftermiddagen och vandrade ut och in med! oroliga bliekar på sin mor. i Sent omsider slog det gamla vägguret i sa-: en tre. Min tant reste sig långsamt, tog sin andiga tygshatt och sin gamla gröna parasoll och lagade sig till alt tåga af på det wvigtiga! esöket. Carl skyndade till dörren, der jag redan med lossande kinder var honom tillräckligt i förväg för att trampa honom på tårna. Han gaf; nig en förtretad blick, som gjorde mig helt! nopen, ty jag hade ju ej någon rättighet att vara otålig. Öch nu voro vi då en gång på vägen. Carl ledsagade sin mor den välkända illa skogsstigen och hade mycken möda att rejda sina steg till en för hennes gamla ben assande promenadtakt. Slutligen stodo vi utanför det lilla rödmå-!c