Aftonbladet – 26 juni 1849, sida 1

junder tiden oupphörligt skådat åt dörren, fö att få se sin utkorade, och tiden började blifv: oss alla lång, då hon inträdde och, högt rod nande, neg på tröskeln. Min tant betraktade henne med välbehag då hon, blyg och förvirrad, satte den rykande kaffepannan på bordet och med darrande hand tilldelade oss af dess innehåll, samt derefter gick till fönstret. Min fostermor uppmuntrade henne med sin vänliga röst och visste så väl att leda samtalet till föremålet för vårt besök. Carls ögon strålade, han sökte hennes och läste idel sällhe! genom den purpursky, som nu färgade henne: runda kinder. Jag började finna alltsammans tråkigt och lingdraget, samt såg med glädje hu min tant gjorde min af att taga afsked. Kom Ull mig någon gång, mitt barn, sade hon med en hjertlig blick och lade handen pi hennes axel. Herr jägmästaren kunde väl låna mig sin dotter på några dagar, för att hjelpa mig med litet söm ?, Jägmästaren svarade blott med en underdånig bugning och mamsell Lovisa stammade ett ohörbart jag tackar,. Nu voro vi på hemvägen och både mor och son voro tyst försjunkna i tankar. Denna dag, som jag väntat mig något så st rt utaf, tycktes mig rätt ledsam, och tanken att jag dagen derpå skulle fara tillbaka tull I., till lexor och mager kost, nedstämde mig ganska mycket. Ett halft år derefter inträdde jag åter i det kära hemmet. Denna tid hade dock gjort någon förändring hos mig; jag hade nemligen sjelf haft en slags skymt af morgonrodnaden till den känsla man i så vidsträckt bemärkelse kallar kärlek, och var just nu under inflytelsen af det häftigaste intresse för en pensionsflicka, som bodde i samma hus som jag. Derför intresserade jag mig äfven för min Zusin, som jag lemnat så kär och så lycklig. Han var sig lik; äfven min tant och allt hvad OM omgaf mig. Men mansxsell Lovisa syntes j till, och jag kunde ej rätt förklara hvarföre, nen jag hade svårt alt komma fram med-en råga i detta ämne, då ingen talade derom. Carl var lugn och glad, oeh j 8 trodde.i