Aftonbladet – 26 juni 1849, sida 1

lade :skogvaktarebostället, der biljettens innehåll tydligt röjdes redan på afstånd. Kring trappan låg alldeles färskt granris och i mindre portioner var det sedan utspridt i förstugan, på trappan och allt framgent med slösande hand. Under förstugutaket stod skogvaktaren, eller, som :han äfven titulerades, jägmästaren, i nya spräckliga kläder, som skenbarligen voro på för aldraförsta gången och heärande talade om hans dotters väfkonst. Med cen förlägen och tafatt bugning gick han emot sina gäster och förde min tants hand till sina läppar — icke med .den chevalereska anstrykning, som forntidens -eleganter visste att lägga detta helsningssätt, utan som när gamla Stenström om julen tackade sin matmor för det årligen återkommande västtyget, hvilket blef allt mera grannt för hvarje årsskifte. Vi ledsagades in i ett slags sal, der allt röjde den ipenerliga önskan att rätt fördelaktigt inverka på sina gäster. Björklöfvet doftade friskt och starkt från spisen, och de grannaste figurer med blommor och blad i sanden nedanför bevittnade att ingen möda var sparad, ens på de obetydligaste småsaker. Framför en spjelsoffa med bomullsöfverdrag stod ett rundt, hvitmåladt bord med glänsande duk, hvarpå tronade ett stort glas, fyldt med det yppersta af hvad den lilla täppan utanför aade att erbjuda i gula liljor, lejongap och ko sarkronor. Omkring denna prunkande lyxarikel var er rad koppar i bjerta förger uppställda. Min tant satte sig ned i soffan och nödgade in värd att laga plats vid sin sida. Man taade om årsvexten, om boskap, om skogshusvållning, om väderleken och slutligen förde hon alet på dottern ock jägmästarnes hädangåBgna ära hälft. Jägmästaren kastade några hedrande ord. efär henre i grafven och anlitade till och med in nya, styfva näsduk, då han beskref allt be-. ymmer han haft att kunna rätt uppfostra sin i .ovisa till en ärbar och huslig gvinna. Min stackars kusin, som tycktes mig stå ij n ganska tråkig ställning vid allt detia, 13de