Aftonbladet – 23 juni 1849, sida 2

lls, så väger dock ett brustet hjerta tungt i den högstes vågskål. Derför, medan ännu är tid, medan ännu din kärlek har svaga och osäkra rötter i ditt och hennes hjerta — så lemna henne. Res bort på en tid — denna tid skall låta dig se klarare, både inom dig, omkring dig och i framtiden., Nej, min mor! min goda, älskade mor! utropade Carl snyftande, du dömer orätt. — Ack! jag kan ej skiljas ifrån henne, utan att dö. Hvad har jag väl med verlden att göra? Jag ämnar aldrig att lemna dig. Här, i lugn och sällhet med eder båda, skali jag lefva ett lif, som englarna skola afundas mig. Jag kan ej afstå från min kärlek. Se henne blott! — och du skall gifva mig rätt. Nå väl då,, sade min tant med en suck, jag vill se henne. Redan i morgon skall jag besöka henne, och finner jag henne sådan jag skulle önska, så tager jag henne hit till mig på någon tid för att närmare lära känna den som skall dela min sons hjerta med mig.n Tack, dyra, kära, förträffliga mori, jublade len lycklige ynglingen och jag hörde honom cyssa min tants hand så kraftigt, att jag nöp mig i näsan för att kunna hålla skrattlusten från alla opassande utbrott i en så sublim stund. Jag hörde dem röra på sig; hastigt attade jag igelkotten, som begagnat tillfället och krälat sig ur knytet, kastade in honom i itt fängsel igen och ilade ut. (Forts.) — ÅN MUSIKALISK HVALYISK. I gårdagens Aftonpost berättas från Tunsberg, om den fångst, om en nyss dit anländ Nordishafsfararen gjort, och leribland om en hval, som sjöng för manskapet under späckningen. — NB. Aftonpostens musikaiske hvalfisk bör ej förblandas med den, som i gårJagens Aftonblad omtalades från en norsk ort, nemigen Tönsberg,; någonting musikaliskt förmältes j om den. Han sjönk, men sjöng icke.