Aftonbladet – 23 juni 1849, sida 1

bättre som bodde i hjertat derinom. — Hon kom ej allenast ihåg mig med strumpor och stöflor, utan också med varma förmaningar och vänliga, förståndiga lefnadsreglor. Så ofta någon mellantid fanns i mina studier, hemtade hon mig ut från stadsqvalmet till sitt hem, hvilket äfven jag betraktade som mitt. . Det var efter dessa förfriskningar jag längtade och trånade, det var efter dem jag indelade tiden. Derför kände min fröjd inga gränsor då den så efterlängtade Stenström och den gamla, gröna jagtvagnen uppenbarade sig för mina blickar. En sådan fröjd som jag kände då kan ingenting i verlden skänka mig nu mera, och jag skulle vilja lefva om allt hvad jag öfverfarit sedan dess, blott för att en stund ännu få vara så lycklig. Snart var afskedet från mina kamrater undanstökadt, och som Stenström — efter vanligheten — hemtat mina tillhörigheter innan han hemtademig, hoppade jag, i ett språng, upp vid hans sina, och de små feta, bruna hästarne lunkade af. Jag kände för väl till makligheten hos dessa goddagspiltar, för att kunna hoppas någon hastig fortkomst: men ändå förorsakade mig den orubbliga trankiliten hos kusk och hästar en ordentlig feber. I min otålighet öfverhopade jag den stackars gubben med en störtsjö al frågor och anmärkningar, hvarpå jag blott sällan erhöll något svar. och dessa voro alltid korta och ofullständiga. Detta afskräckte mig dock ej, och jag underhöll samtalet, till slut alldeles ensam, med samma liflighet och omvexling som förut. Ändteligen såg jag den välkända gröna grinden skymta fram, och sprang af för att sjelf dena åt mitt öppna skipage.