Aftonbladet – 23 juni 1849, sida 1

Hvart skall du nu återigen gå, min. gosse?, sade hon allvarligt. Carl ,rodnade lätt, tryckte sin mors hand till sina läppar och stammade något om jagt och let vackra vädret. Då följer jag med dig, utropade jag, utan att afskräckas genom det föga inbjudande uttrycket i min kusins ansigte. Jag fattade hastigt min mössa och var redan före honom genom dörren. Vi vandrade länge tigande tillsammans, men som samtalsämnen sällan brukade tryta mig; och jag i allmänhet icke visste något svårare än att tiga, så var jag oultröttelig att underhålla min följeslagare, eller rättare mig sjelf med allehanda intressanta afhandlingar i de mest skiljda ämnen. Länge hade Carl sett besvärad ut af mit; sällskap och liksom sökt efter förevänningar att bli mig qvitt på ett något när: hederligt sätt, då vi stannade vid en öppen plats i skogen, der tvenne små vägar möttes och en stor mossig sten, under en gammal eks härliga grenar, såg ganska inbjudande ut. Carl stannade och såg sig omkring. nJag sätter mig här en stund, sade han vårdslöst, der brukar alltid slå till en hop skogsdufvor i eken och jag vill vänta ut dem. Du kan emedlertid gå omkring i skogen, så träffas vi åter här om en stund. Utan att finna mig stött, eller göra några öfverflödiga reflexioner öfver detta sätt att köra bort sin gäst, följde jag anvisningen och började fördjupa mig ibland träden. . Sjungande och hvisslande hoppade jag från sten till sten, följde en liten plaskande bäck, och glömde slutligen bort min kära kusin och hans dufvor. Än var det en liten fågel som lockade mig med sina klara toner, än en ovanlig blomma. Skogens friska luft, sölens 1e