Aftonbladet – 23 juni 1849, sida 1

lika välbehållet och oförändradt, som för tio år sedan. Svampdosan af ben, nålhuset i form af cen fisk, silfverfingerborgen, förvarad i en boning af papp och sammet, så stor och med så tjocka väggar, som ett timmerhus i miniatyr. Allt låg på sitt gamla ställe. I denna lilla kammare hade jag lekt som barn och hört Susannas sagor; nu sedan jag ansåg mig öfver sagornas tid, föraktade jag dock ej att vända upp och ned på allt som fanns i hennes gömmor, och fastän denna förödelse sved i hennes hjerta, så hade hon mig för mycket kär att förbjuda den. Jag kysste min tants hand till godnatt och följde min kusin in i hans rum, der jag snart djupt insomnade i min tältsäng, vaggad i glada och brokiga drömmar. Jag blef icke litet förvånad, då jag några timmar derefter vaknade och såg Carl ännu sitta i öppna fönstret med hufvudet stödt i handen. Jag reste mig yrvaken upp på armbågen och ämnade tilltala honom, då jag hörde honom framhviska ett namn, som var mig obekant, åtföljdt af en trånande suck. — Som man just icke gör några djupsinniga slutsatser vid den åldern jag då innehade och dessutom är mera böjd för att sofva än forska, så sjönk jag åter ned på min bädd och sof godt till dess solen stod högt på himmelen. Carl var redan försvunnen och först då min tant och jag satt oss till frukostbordet, syntes han åter. Af den friska färgen på hans kinder syntes att han gjort en lång promenad, och likväl gjorde han gamla Susannas anrättning föga heder. Tankspridt besvarade han sin mors frågor och mitt prat, och knappt hade vi rest oss ifrån bordet, förr än han åter kastade bössan öfver axeln, hvisslade åt sin hund och gick emot dörren. Min tant såg på honom med en forskande blick.