Aftonbladet – 23 juni 1849, sida 1

Der låg det vänliga, hvita huset, fredligt nedbäddadt bland lummiga kastanier, under hvars breda, mörkgröna blad jag återfann gamla Kastor vid sin koja. På den breda trappan stod: min tant, med sitt leende och klara ansigte, omgifvet af den hvita mössan och det gråsprängda håret. Jag flög i hennes utsträckta famn och gjorde höga språng i glädjen öfver min befrielse, samt skyndade genast att lösa den gamla bandhunden, hvilken skenbarligen stått och väntat derpå, för att rätt eftertryckligt välkomna mig. Sedan jag helsat på alla och rusat omkring i hvarje vinkel och vrå al det kära hemmet: sedan jag förtärt en gigantisk smörgås och undergått ett slags liten examen för min fostermor, frågade jag efter min kusin Carl. som jag först nu hade tid att sakna. Min tant ärnade just svara mig på min fråga, då han inträdde. Det var hennes enda barn, en ynglin om tjugo år, med all den friskhet och det lif som landtluften och fullkomlig obekantskap med motgångar och sorger kunna gifva. Han helsade mig med ett slag på axeln, som smakade för mycket af öfverlägsenhet, att icke förarga mig, oaktadt jag erkände den stora och afundade fördelen i år, som han hade framför mig. Det är ingenting som man så ifrigt efterängtar, som att bli äldre. Tiden går så långsamt före de tjugo åren, man har ej tid att vänta på alla de herrligheter som framtiden bär i sitt sköte. Qvällen gick hastigt. Jag hade gjort besök hos alla både lefvande och döda bekanta, och slutligen hamnat Hos gamla Sasanna, min tants hushållerska, eh siratlig och ärbar mö, med nära femtio vintrars snö i sina glesa lockar. Jag hade fört rumor i hennes lilla jungfrubur och inventering i hennes syskrin, der allt var