Aftonbladet – 22 juni 1849, sida 3

ton, kastade han en så förkrossande blick på Archambaud, att denne ej hade mod att uthärda den. Jal... du har gjort mig allt detta, fullbordade Clisson i feberartadt vansinne... du har gjort mig allt detta, och jag, sargad af det dubbla sår du gifvit mig, det ena i hjertat det andra i ansigtet, har haft nog välde öfver mig för att gilva mig tid till att läka kroppen, midt under de vilda smärtor som söndersleto hufvud och hjerta!... Och när jag såg det ögonblick nalkas, då jag kunde hålla mig upprätt, sedan jag under fem månader räknat slagen af min puls, för att öfvertyga mig att jag lefde... då, Archambaud ... då har jag kommit ..., Efter alt så hafva talat med en lenare, ehuru af den vilda smärtan skakad stämma, lade Clisson kallt sina armar i kors öfver bröstet och betraktade. grefve du Donjon med uthållig blick. Denne sednare förstod lätt att hans motståndare icke nöjde sig med annat än en bitter strid. Han drog sin värja. ,Värjan är för lång sade Clisson med ett dystert leende, och rummet för trångt! Dessutom, med en värja är man ieke bröst mot bröst, andedrag mot andedrag; jag älskar dolen mer. Och han drog fram under sin lifrock två af dessa korta vapen kallade misericordes. Välj! sade han till Archambaud, i det han framräckte dem. Archambaud tog den ena på en slump. Då började, vid skenet af en lampa, den förfärliga striden tvenne dödsfitnder emellan. Tystnaden på detta afligsna ställe blet ej afbraten af något annat än ett förfärligt buller al hastiga steg, dofva stampningar och klangen af sporrar, stålet kastade gnistor då vapnen stötte tillsamman, såsom ledtråden af en elektrisk machin. I denna oreda, i detta buller blandade sig hundens skällande, hvilken försökte störta sig på Archambaud och tjöt hvarje gång, emedan han, i oordningen och oredan, ej kunde urskilja, hvilken af de två var hans herre. För att öka fasan, föll lampan ned och slocknade, . Hugues och Archambaud, denna gång utan rustning, utan sol, utan åskådare, endast i sidenrockar, ensamme och i mörkret, fortsatte alt trycka sig intill hvarandra, att vrida sig att sammanfläta sig i konvulsiviska omarmningar. Det var icke mera tvenne män, tvenne