illbaka fixerade han Clisson med magnetisk ihärdighet. Hans blick stirrade på honom i ett förtärande tvifvel. Han trodde sig under inflytandet af en dröm. I det Clisson närmade sig honom, sade han med ett bittert leende: O! det är helt säkert jag... jag sjelf... det uppståndna liket, som du ej velat döda !... Det är helt säkert jag, se dessutom sjelf der, På min kind, märket efter din yxa l Och han visade på ärret som vi omnämnt. Småningom återhemtade sig Archambaud till fullkomligt medvetande. Hans första bestörtning efterträddes af öfvertygelse. En hastig rodnad ut! ngde blekheten, som betäckte hans panna; lifligheten kom efter förskräckelsen. Han ville tala. Du skall först höra mig !, sade Clisson afbrytande. Archambauds blickar voro som stiletter. En dag), återtog Hugues, förolämpade grefve du Donjon svårt, i närvaro af tjuga unga adelsMän, grefve de Clisson, sin like. Under det han förolämpade honom, led Clisson tusende qval; han hörde knappast; allt sorlade omkring honom; slutligen brände en förfärlig tanke, obeveklig som ödet, hans bröst. Och emedlertid fortsatte Arehambaud sina sarkasmer med bitterhet. Det var först efter en timmas kitsliga utmaningar, som grefve Hugues åter betalte grefve Arechambauds förolämpningar! 2.. Han stannade ett ögonblick; derpå återtog han: . Dagen derpå, berättade man vid hofvet att grefve Archambaud hade gjort sig all möda att komma grefve Hugues panna att rodna; och hela hofvet bånade Hugues de Clisson, såsom en pultron, hvars hand man borde akta sig att vidröra. 3 Innan han fortsatte gjorde han ännu elt kort uppebåll: He Under denna tid, fortfor Clisson med stigande förbittring, skyndade Archambaud till Clissons älskarinna; denne befann sig nära henne, hemligt vittne, till deras möte. ; Tjugufyra timmar derefter stod en strid utan pardon, i hvilken grefve Archambaud sträckte grefve Hugues till sina fötter... emedan. grefve Hugues utan tvifvel var rädd... och emedan fruktan b älften af styrkan och skickligheten bre hälften af sty I det Clisson så talade, med en sarkastisk