Aftonbladet – 19 juni 1849, sida 3

gifven och mottagen -med hänryckning, vittnade om uppriktigheten af. deras kärlek och den ömsesidiga sällhet de erforo. Hela taflan, upplyst af månens strålar, var uttrycksfull oeh talande. Man läste kärleken och lyckan i hvarje ställning, i hvarje åtbörd af dessa båda varelser, så sköna, så älskande, så likasom skapade att förenas och förstå hvarandra. Den unga qvinnan förde sin ledsagare, efter sin fantasi, till en liten bäck, ett slags arm, som hafvet sträckte mot dem. En lång, elegant, smal och lätt segelbåt låg der fastsurrad och vaggade sakta af och an på vågen, såsom en täck vattenfågel. sArechambaud,, sade den unga qvinnan, i det bon visade sin följeslagare den vaggande båten, ,vädret år vackert; vill du göra en utfart till sjös? Jag har endast en vilja, Jehanne,, svarade Archambaud leende: det är dinx De hoppade tilsammans i båten. En vindkåre ilade fram öfver dem och lekte i tågverket. Grefven upplyfte hufvudet, för att rådfråga luften; Himlen, som midtöfver dem var fullkomligt klar, var i fjerran betäckt af stora moln, hvilka seglade med olika hastighet, jagade, stötte mot hvarandra och summo bort mot den töckniga horisonten. Om du tror mig,, sade Arechambaud, sedan han bemärkt dessa stormens förebud, ,gjorde vi bättre i att vänta tills i morgon med vår segling. 4 ,Hafvet år som en spegel; hvad hafva wi att frukta?) framhärdade Jehanne. ,Vi kunna befara att se det uppröras då vi äro långt från stranden, svarade Archambaud; jag fruktar ingenting för mig, men du, Jehanne... om, någon olycka hände dig--1 (Forts. följer.)