Aftonbladet – 19 juni 1849, sida 3

Vän!, svarade erkediakonens broder. Då banditerna igenkänt sin chefs röst, återtogo de kallt sitt arbete. Fem dagar sednare gick Jean Macbeth, som sedan en viss tid förbjudit sina handtlangare att utan hans uttryckliga befallning passera den underjordiska gången, samma väg igen och inträdde i den hemlighetsfulla hålan. En lampa, upphängd i hvalfvet, kringspred sina sista strålar derinne. Tre lik voro utsträckta på marken. Minhemlighet skall sofva der! mumlade Jean Macbeth, i det han med dubbla lås stängde dörren, hvars nyckel han kastade i en närbelägen brunn: VIIL. PAVILJONGEN. Omkring fem månader efter de händelser vi nyss berättat, promenerade, en vacker Juliafton, et tng man och en ung qvinna arm 1 arm på oceanens strand, ej långt från Honfleur. : Bakom dem utbredde sig en omätlig blomsterprydd äng, vid hvars slut reste sig den svarta massan af ett feodalslott, prydt med tinnar och torn, lika spetsiga som minareterna i en österländsk stad. Till höger skakade en fläderskog, som silhouetterade sig på den mörkblå himlen, sina blad och blomkronor vid den sakta vYestanvindens smekning, under det att på motsatta sidan en liten paviljong, betäckt med skiffer, kastade vågor af ljus genom de hvälfda fönstrens kulörta rutor. Några talgoxar höjde sin sång och deras gälla qvittrande, blandadt med bullret af vågen, som bröt sig mot den branta hafsstranden, ökade aftonens behag. Den unga qvinnan, lyssnande till naturens konsert, stödde sig med hela sin tyngd på riddarens arm, Derpå lade hon hufvudet: på hans axel och han sina läppar på hennes: panna. Denna kyss,