Aftonbladet – 19 juni 1849, sida 3

sin lösdrifvar-stab, en dödsdom, affattad i följande ordalag: Jag, Jean Macbeth, af skäl för mig ensamt kända, förklarar min hustru värd torturen. Följaktligen uppdrager jag åt mina trogna tjenare, Francis och Guillaume Gretry, att begifva sig till hålan, der hon sedan en timma är innestängd; och jag lemnar åt dem sjelfve att afrätta brottslingen enligt deras egen smak, nyck och välbehag. De båda banditerna, som voro utsedde till exekutionen, klappade händerna. Under det Francis och Guillaume Gretry voro sysselsatte att uppfylla den heliga mission, som blifvit dem anförtrodd, fördjupade sig Jean Macbeth, sedan han äfskedat sitt talrika auditorium, ensam, i ett underjordiskt, fullkomligt mörkt hvalf. Han trefvade sig fram till slutet af gången och stannade vid dörren till en håla, från hvilken blandade skratt och skri hördes. Godt, mumlade han, här skipas rättvisal, — Och han började åter lyssna. Menx, fortfor han med låg röst, om nu dessa två män vore nog förrädiska att angifva mig, i hopp att draga profit deraf, och omtala Jacques Moulus förbindelse med Goldussarina och det sätt hvarpå hon hämnat sig på honom ... Ja, om Francis och Gretry omtalade alla dessa saker... skulle man skratta åt mig... Oh! det skulle vara förfärligt, hemskt, ryshgt!::. En bastig tanke upprann i Jean Macbeths hjerna. pDer har jag det! sade han, likasom för sig sjelf. Jag skall förgöra dem med samma slag. Han fattade nyckeln, som de tvenne handtlangarne qvarlemnat i den öppna dörrn, och vred flera hvarf bullersamt omkring den. Halla, he! ropade på en gång Francis. och hans kamrat; )hvem är der?) -: