— 555755 skeletterna ett dallrande återsken, som tycktes låna dem ett konstladt lif. Man skulle sagt, att allt rörde sig, att allt darrade, möblerna väl som hvalfvet, väggarne såväl som maren. Archambaud sprang mot hålan; han hade tid att genom rutan se Jehanne falla i vanmakt. Lydande sin första känsla, skakade han ekdörren så att den knakade i sina fogningar. Sakta, monseigneur sade de två männen; detta göromål tillhör oss; vi återfordra det.n I det de närmade sig togo de ett bord, af hvars ekplankor de skickligt betjenade sig. De slogo så ofta och så hårdt på dörren, att den föll stycke för stycke och bortförde med sig i sitt fall jernstången som uppehöll den. Vi vilja ej försöka att beskrifva den rörande scen som följde, under hvilken Archambaud och Jehanne ömsesidigt sade hvarandra tusen ord om tröst, om lycka, om glädje. Då Goldussarina såg, att nog mycken tid var förlorad, sade hon till Archambaud: Kom ihåg ert ord, monseigneur! Straxt tog Archambaud Jehanne i sina armar och gick ut. Omkring en timma hade förflutit, under hvilken tid Goldussarina hade uppgjort vilkoren med lösdrifvarne och betalt priset för deras bjelp, då ett buller, hvilket ej lemnade något tvifvel om hvad som frambringat det, återljöd i korridoren, och .man hörde tydligt en manlig röst, gnolande på en gammal folkvisa: Kofferten . gled undan och Jacques Moulv inträdde baklänges, för att tillsluta den hemlighetsfulla öppningen efter sig. På ett tecken af Goldussarina störtade de Itvå karlarne på honom och bundo hårdt hans larmar. Jacques Moulu förstod allt genom en hastig och säker blick.