Aftonbladet – 18 juni 1849, sida 1

fransyska expeditionen till Italien, har lemnat Jett intressant och rikt tillfälle att studera der .Inobla och ridderliga karakteren hos detta storartade folk, som midt under kolerans härjande och de sorger och bekymmer detta förorsakar i många kretsar, likväl med en brinnande enthusiasm omfattar frihetens sak uti Italien, -Joch har sinne och hjerta öppet för det romerska hjeltemodet. Man måste vara närvarande på stället, se och emellanåt tala med männen af folket för att kunna göra sig ett begrepp om den begärlighet, hvarmed hvarje detalj, som tidningarne hafva att berätta från Rom, :Ihär uppfattas, och om den precision, hvarmed ; blusmännen gjort sig reda för hvarje factum som hör till denna fråga. Men det är också Isannt, att kanske aldrig någon tilldragelse pasIserat, der frihetens och reaktionens sträfvandenr framstått mera bjert och synbart emot hvar,Jandra, än vid detta tillfälle, och der utgången tillika varit af en så omfattande betydelse för Ihela den nuvarande politiska rörelsen i Europa. Som jag af denna anledning förmodar Jatt största delen af de officiella dokumenterna redan äro kända äfven för den svenska publiken, uppehåller jag mig ej mycket dervid; det sista deribland som är af synnerligt intresse, och som belyser karakteren af hela frågans behandling, är franska sändebudet Lesseps bref Itill general Oudinot, hvilket framträder uti en lädel kontrast emot generalens förfarande. Äfvenså förtjenar de romerska innevånarnas förI klaring till franska regeringen att ihågkommas såsom ett arbete, hvilket skulle hedra de! gamla IRoms mest klassiska tid, genom stilens ädia enkelhet. Den slutsats hvartill man oundvikligt kommer efter att hafva läst dessa skriftvexllingar och rapporter å ena sidan, och å den Jandra sett det sätt, hvarpå frågan blifvit behandlad här i Paris inför nationalförsamlingen och publiken, är att ett förräderi och ett våldförande af konstitutionen ägt rum från regeIringens sida. Härom gifves också blott en Jenda röst i alla de journaler, som ej stå under det reaktionära partiets omedelbara inflytelse. IDe moderat republikanska och de demokraItiskt socialistiska bladen, som ofta förut legat i häftig strid med hvarandra, sammanstämma helt och hållet i denna punkt, Le Sigcle, La Presse, Le National, Le Temps, VEstafette, VEvinement, La Reforme, Le Credit, ra Liberte, hvilka tillhöra den konstitutionella republiken, ej mindre än de demokratiskt-socialistiska Le Peuple, La vraie tepublique, La revolution democratique e! sociale med flere, ropa alla att konstitutionen är våldförd genom attacken mot Rom, och att regeringen ej kan undgå ansvarighet, och de sednast nämnda tidningarne begagna i dag ett ytterst våldsamt och hotande språk, och syfta på ingenting mindre än att Pariserfolket å nye skall taga saken i sin hand, i fall ej lagstiftande församlingen i morgondagens session för klarar presidenten afsatt, hvilket åter, med den nuvarande majoriteten, visst icke kommer att inträffa, och dessutom i och för sig sjelf skulle medföra oberäkneligt nytt bryderi. För att inse hela den bekymrande och kritiska ställningen behöfver. man också blott erinra sig hufvudfrågan i dess enklaste skick. Den förra nationalförsamlingen voterade bifall till en väpnad expedition till Italien, i ändamål att förekomma Österrike och Neapel, på det de icke skulle kunna bemäktiga sig det romerska området. Denna expedition måste således af hela folket betraktas såsom en tillämpning af noninterventionsprincipen, eller af grundsatsen att icke tillåta främmande makters inblandning i ett folks inre angelägenheter. Ingenting hade då varit kortare och enklare, än att den franska befälhafvaren vid ankomsten till Italien hade medfört en förklaring till de österrikiska och neapolitanska fältherrarne angående egenskapen af denna sin mission. Häremot invända reaktionärerne, att detta hade varit detsamma som att förklara Österrike och Neapel krig; men denna invändning är tydligt falsk, ty om då Frankrike icke hade velat anfalla dem inom deras egna områden, utan endast hindra dem att våldföra ett främmande folk i absolutismens intresse, så hade det varit deras ensak om de tilltrott sig att marchera mot fransmännen. Utgången på en sådan strid hade ej blifvit oviss, och Italiens befrielse hade varit den snara följden deraf. Men detta låg icke i de mäns uträkning, som nu styra Ludvig Napoleon. Det är fullkomligt säkert, och kommer snart att tydligare bevisa sig sjelf, att hela den stora koalition, som kallar sig le partie de UVordre, af alla krafter arbetar på att störta republiken och för detta ändan står i nära förbund med de absoluta makternas diplomater, äfvensom med furst Metternich, Ludvig Filip och Guizot. Denna plar dölja de numera icke ens sjelfva, enligt hvad man dels kan se af deras jurnaler, dels också höra från andra och tredje hand af personer, som tillhöra deras närmaste omgifning. Motivet är hos en del, att de icke anse dynastiernes intressen i någon stat i Europa tryggade, så länge republiken i Frankrike finnes till, cmedan hela det slägte som uppvexer, hela ungdomen som har framtiden i sin hand, visserligen ej kommer att bestå af rojalister; hos några andra åter, som för öfrigt gerna skulle röja sig med status quo så till vida, alt det just cke bekymrar dem mycket om staten har en ung eller en president till chef, har den ideen rotfästat sig, att de mera avancerade republikarernes eller socialisternes plarer äro af en så vådig och omhvälfvande natur, att man, för att ej så en allmän upplösning till mötes, hellre må tergå, vore det äfven till en restauration eller n kejsardespotism. Emedlertid har detta koaitionsparti varit skulden till den närvarande nvecklingen i Italien, då den franska härsmaken. i stället fon o4r I... sm anv ANRNfri ARE