ning var att ej låta någon inträda, svarade Goldussarina tvärt, att hans herre var utgången. Men när jag säger eder, envisades denna sednare, att jag har en sak af den största vigt att underrätta honom om ? Detta motstånd frambringade ingen öfvertygande verkan på öfverbofmästarens härdade sinne. Han drog flegmatiskt ihop sin kappa öfver bröstet och svarade: Han är ej här!! Då skall jag vänta, sade Goldussarina, i det hon beslutsamt satte sig på nedersta trappsteget. Guillaume Cornu, som ej påminde sig ett dylikt exempel af ihärdighet, såg på henne med ett till hälften förvånadt, till hälften förargadt utseende. Men du vet då icke, sade han, att du är hos grefve Archambaud du Donjon.n Det är just emedan jag vet detta, som jag ej går förrän jag talat med honom. Detta samtal, som redan börjat öfvergå till bitterhet och hotade att förlängas, blef afbrutet af en ny personnage. Öfverhofmästaren böjde sig nästan ända till jorden, i det han slöt sina matta ögonlock och vördnadsfullt aftog sin svarta filthatt. Hans knän darrade, i det han sneglande betraktade Goldussarina. Denna, orörlig såsom en mumie, betraktade på en gång tjenarens vördnadsfulla ställning och den nykomnes oro, under det hon frågade sig sjelf om hon ej nu hade framför sig den hon sökte. ; Nå väl! Guillaume, du har ingenting sett . . ingenting hört?