Aftonbladet – 15 juni 1849, sida 2

ej återse denna flicka, och likväl älskade han henne med hänförelse, med vansinne. Under två år sade han ingenting om sin smärta, om sina svikna förhoppningar, ty han visste att hon älskade en annan. Här stannade Jacques Moulu. Jehanne afhörde honom med bestörtning. Han fortfor: : Om ni vore denna unga qvinna, och om deune man, då han fick tillfälle att för er bekänna sina plågor, bad er att sänka en blick af kärlek på honom, hvad skulle ni göra, mademoiselle?, Jag skulle beklaga honomp, svarade Jehanne sakta, ty jag skulle endast kunna gifva honom min vänskap i utbyte mot allt detta. Beklaga mig då,, sade Jacques Moulu med klagande röst; beklaga mig, ty... Jehanne svimmade. Alchemisten tog en flaska med droppar ur sin kista och närmade sig för att låta henne inandas dem. Lifvet återvände småningom på Jehannes bleka kinder. Hon stödde sig först på en hand, derefter på sina knän, slutligen uppreste hon sig. Mig fattas luft, sade hon i det hon tog ett steg mot dörren. Jacques Moulu ställde sig i vägen för att hindra henne gå ut. Mig fattas luft,, upprepade Jehanne förskräckt och med vilda blickar. Skulle ni aldrig erfara annatän medlidande för mig, mademoiselle? frågade alchemisten. pErkänsla,, stammade Jehanne. Medlidandet är för så:ande, erkänslan för kalin, sade Jacques Moulu med energiskt tonI fall. Öppna åt mig, mästarel Jag måste hafva mer än detta, invände Jacques Moulu. Mästare, öppna åt mig!b (Forts. föje