Aftonbladet – 15 juni 1849, sida 1

ning. En häftig strid föregick inom henne emellan kärlek och bat. Slutligen, krossad, tillintetgjord, närmade hon sig Jacques Moulu, och sade med bitter ironi: Jag gissar, din höga vettenskap sysselsätter dig så, att jag någongång är dig i vägen. Nej, afbröt alchemisten, icke just; men du distraherar mig., Jag skall inställa mina visiler, Jacques, så att du skall kunna, utan att blifva störd, öfverlemna dig åt dina betraktelser. Det är just det!... ja, just det, sade Jacques Moulu; jag har ännu under omkring fjorton dagars tid behof af den största enslighet, för att försöka afgörande experimenter; derefter, oberoende af mina profsresultat, fortfor han i det han mildrade den afmätta klangen i sin röst, skola vi återtaga våra vanor... du skall komma ofta; och jag skall vara, såsom hittills, god med dig, lycklig genom dig... En svartblå blekhet beläckte Goldussarinas ända dittills purprade kinder. Det var då man såg hvad hennes ögon kunde uttrycka, hvad hennes fina, bårdt slutna läppars darrning utvisade, samt huru mycket energi och hot det låg i hela hennes person. Se dån, sade hon, i det hon kastade på Jacques Moulu en blick af eld, se då huru underbart vi förstå hvarandra; jag har knappt haft tid att för dig utrycka min tanke, innan du skyndar dig att utföra den. Hon stannade halfqväfd. ,Jacques! återtog hon, du har ingen tillgifvenhet för mig; långt derifrån, du föraktar mig ... Alchemisten, plågad att se detta samtal för längdt, axlade sig och nickade bifall. Då, sade hon med hög och fast ton, i det hon ännu mera närmade sig, då bar du förstålt, är det icke så, att jag stackars jordmask