Aftonbladet – 15 juni 1849, sida 1

Jan, svarade alkemisten förvirrad. Goldussarina besinnade sig ett ögonblick. Eiler snarare icke, återtog hon, i det hon upplyftade sin nedlutade panna; du skulle icke säga mig det. I början skulle det ske långsamt, småningom, på det jag genom din liknöjdhet skulle ha tid att vänja mig vid tanken på en skiljsmessa; du skulle småningom bereda mig derpå, emedan en oförutsedd hårdhet skulle göra mig vansinnig; emedan ett sådant illusionens bortryckande utan förberedelse skulle döda mig såsom blixten. Icke sannt, Jacques, du skulle göra så? Ja, upprepade alkemisten, mer och mer generad. Goldussarina, som ej förlorade honom ur sigte och i hans ansigte såsom i en trogen spegel skådade de intryck han erfor, återtog med smärtsam styrka: Du skulle börja med att kasta på mig en blick af likgiltighet, du skulle mer sysselsätta dig med dina deglar än med mig; sedan skulle du bedja mig afkorta mina besök ... Då skulle jag förstå sanningen helt och hållet, utan att ha smärtan höra den sägas mig ... Då skulle jag gå för att aldrig återkomma, jag skulle skiljas från dig för alltid, Jacques. Under det hon så talade med stark rörelse, upphörde hon ej att fixera alkemisten, hvilken blåste i ugnen med en så outtröttlig ifver, att hon aldrig förr sett någonting dylikt. Jacques Moulu kunde, oaktadt det välde han hade öfver sig sjelf, ej dölja en omärklig höjning af axlarne. Hans otålighet, som nått sin höjd då han märkt alt sanden i timglaset upphört att rinna, förrådde sig genom ett oemotståndligt behof af rörelse. Han började gå fram och tillbaka i det trånga laboratoriet, i det han tycktes hängifva sig åt en bekymmerfull tankegång. Goldussarina betraktade honom med förvå-.