Aftonbladet – 15 juni 1849, sida 1

nes inträde, vände tyst timglaset, som tjenade honom till ur, och började åter att blåsa. Nåväl, min höga herre, återtog qvinman, kan ni då ej lemna den der otäcka distillerkollfven ? Jacques Moulu svarade ej: Om det här fortfar,, vidtog qvinnan, börjar jag tro på förstening. Lemna mig, sade slutligen alkemisten, som alltjemt låtsade egna den största uppmärksamhet åt distiller-apparaten. Goldussarina, som ej betviflade det förtrollande välde hon kunde utöfva på alkemistens själ, lutade sitt hufvud mot ugnarne och hennes öga sökte möta hans, i det hon sade: Jag skall blifva qvar här i återskenet från elden. orörlig såsom den der otäcka vasen, ända tills du upphäft mitt sjelfpålagda straff genom att omfamna mig, Jacques. Jacques Moulu tryckte lätt och med ett illa doldt missnöje sina läppar på Goldussarinas, panha. Då uppreste hon sig med utomordentlig! stolthet framför alkemisten, så att han kände! sig tvungen att betrakta henne. Jacques! sade hon med upprörd röst, jag känner dig nog för att förstå det något ovanligt föregår hos dig. Under tretton månader, som jag kommit och öfverraskat dig, så ofta jag kunnat, har jag ännu aldrig funnit dig sålan. Jacques, det är någonting! ... Säg mig det, jag vill veta det. Och för att gifva sin fråga en mera befallande karakter, stampade hon med foten. Besvärjaren, som hon i detsamma otåligt! ryckte i rockuppslagen, rynkade ögonbrynen utan att säga någonting. Jacquesl fortfor hon, i det hon till hälften blottade en skarp knif, om det hände att du ej mer älskade mig, skulle du ju säga mig det; icke så ?