Aftonbladet – 15 juni 1849, sida 1

chambaud skulle stöta dolken i hans hjerta, ända till fästet, emedan han sagt alltför sannt. Jacques Moulus andedrägt tycktes snarare utgå från ett lejons, än från ett menskligt bröst. Det var för två år sedam, fortfor alchemisten, i det han torkade sin panna, från bvilken en brinnande svett perlade, då jag första gången såg dig gå förbi, Jehanne! Det var en söndag under julen; jag svor att en gång ega dig. Jag hade redan glömt min flyktiga passion och min ed... när du, Jehanne, kom, att genom din närvaro påminna om den besvurna föresatsen, kom att öfverlemna dig, dig, svaga dufva, i gamens starka klor. I detta ögonblick gled kofferten, som utifrån tillslöt laboratoriets öppning, bullrande på sina rullar. En qvinna inträdde med fullkomlig kunskap om lokalen; och sedan hon återställt den stora kistan på den plats den förut innehade, sade hon leende till alehemisten: God afton, min vackra herrel! Innan vi gå längre, skola vi med några ord teckna denna qvinnas bild. Hon var mager och af en medelmåttig längd; utan att finna hos henne något serdeles anmärkningsvärdt, betraktade man henne emedlertid med förvåning: hennes långt ifrån regelbundna ansigte uttryckte något, jag vet icke hvad, af djerfhet, som tillräckligt sade, att för henne funnos de vanliga känslorna ej till; att hon ej kunde erfara andra än de starkaste lidelser af kärlek eller hat, enligt de omständigheter som läto dem födas. Oaktadt hennes grofva kläder, märkte man i hela hennes person en viss pregel af värdighet, och det var lätt att förstå af hennes ögons liflighet, att hon hade mycken moralisk öfverlägsenhet framför andra gqvinnor af hennes vilkor. Jacques Moulu, som ej tyckts bemärka hen