Aftonbladet – 13 juni 1849, sida 3

ning. Unrderstundom kastade ban sig öfverväldigad af trötthet i en fåtölj, och hans nedslagenhet, som ej kände några gränser, förrådde sig i följande ord: Guld! O! guld!... och jag har intet... och jag kan ej göra något. Naturen, denna vilda styfmoder, är då grymt orättvis i sina skapelser... Hon utströr lyckan på en lurk till hjertat, fast adelsman genom börden; under det hon öfvergifver mig och lemnar mig i fattigdom med min adelsmannasjäl invecklad i ett groft skal.n Under det Jacques Moulu så talade med bäftighet, syntes han förstorad. Han sted upprätt med armarne utsträckte såsom till en förbannelse; man skulle tagit honom för en af de onda andar, hvilkas öde är att plåga och plågas. Fyrfatet kastade klara ljusflammor som bröto sig i olika återspeglingar. Några grodor hoppade ovigt i de mörkaste hörnen, under det att ormarne hväste bakom spjälarne af buren. Benranglen, som voro upphängde på murarne, tycktes darra under de dallrande strålar som upplyste dem. För att öka besynnerligheten i denna tafias karakter, fladdrade en läderlapp kring elden, i det han slog vingarne och lät höra sitt matta dödsskrik. Jacques Moulu fortsatte sin monolog sålunda: Öch de tro dessa stora herrar, när de komma hit i lejonets kula, med deras sammetsprydnader, de tro, då de kasta en börs i utbyte mot mina spådomar, att de handlat ädelmodigt; de veta ej att den stackars djefvulen, som öfvar trolldomsyrket, behöfde tre konungars förmögenhet för att lefva efter sin smak. Och i det han räckte armen mot bordet, bemäktigade han sig en börs, som han kastade i elden. Börsen återgaf först ett metalliskt ljud, som ej lemnade något tvifvel om boskaffenheten af dess innehåll; derpå kolades den och försvang