het som skulle kunnat täfla med ett bröstharnesk af fina maskor. Hans kask, blank som en rundad spegel, var prydd af en plym. En stridshammare, fint arbetad, hängde vid ena sadelbågen och vid den andra en yxa af härdadt stål. Hans häst, hvars skum försilfrade betslets prydnader, försvann nästan helt och hållet under ett karmosinrödt draperi, öfversådt med stjernor. Aldrig hade Clissons vanligen milda ansigte uttryckt en sådan ifver. För att svalna denna ifver, eggade han hästen med sporrarne, under det han på samma gång höll honom tillbaka vid betslet. Hvad Archambaud du Donjon angår, var han icke mindre präktig i sin krigsrustning den han bar med samma beqvämlighet och lätthet som sin hofdrägt. Med sin raka sköld på armen väntade han. Hans lugna ansigte var vackert beskuggadt af håret, som stulit sig undan det uppslagna visiret på hans hjelm. Slutligen skallade Archambauds trumpet högljudt. Clissons svarade. Tvenne vapendragare gingo fram och gåfvo dem tvenne lika lansar. Hugues och Arechamhbaud höjde sina sköldar, riktade sina lansar, satte sig säkrare i sadlarne och väntade orörliga häroldens tecken. Signalen lät höra sig. Då först tystnade hopens rop, likt ett eko, som dör bort bland bergen. Då de stridande intagit sina platser, sprängde de häftigt mot hvarandra; man skulle trott det de voro rörliga statyer, med hufvuden gjorda af stål, och hvilka, lydande en hemlig driffjäder, skyndade att krossa hvarandra i en förfärlig stöt. i