Aftonbladet – 12 juni 1849, sida 3

lät hr B. taga taket af tobaksladan, hvarigenom ej så ripga tobak för arrendatorn dels skämdes, dels alldeles förderfvades. Det var ej nog att B.inkräktade på jorden — han fråntog också arrendatorn, tvertemot öfverenskommelse, en del af boningsoch uthusen, så att arrendatorn med hustru och fyra barn samt tre tjenare ej hade mera än ett litet rum att disponera, -hvarföre ock tjenstefolket under en oblid och kall väderlek måste ligga i ett uthus. För att ej stadna på halfva vägen lät hr B. inkalla Liljeberg till härvarande rådhusrätt, med påstående om vräkning af L. derföre, att L. ej i rättan tid erlagt den betingade arrendesumman. Genom något bedrifvande å B:s sida eller kanske rättare domstolens underlåtenhet att höra Liljebergs vittnen, lyckades det B. att få vräkningsdom på L. Det var hemskt att se hvilken förödelse som anställdes ej blott i den stackars arrendatorns boningshus, utan också bänkgård. Man kunde ej undertrycka en känsla af harm mot tillställaren, då man såg detta folk i regn och blåst med barn och tjenare under bar himmel förtära en tarflig föda. Det var i April månad 4848 denna hjeltebragd utfördes, utan skonsmål, utan känsla för en förtviflad mors och gråtande barns böner, utvräktes allt bohag ur boningshuset och dörrarna tillbommades. Bänkgården, uti hvilken arrendatorn hade utsått hvarjehanda grönsaker och hviiska nu till en del voro färdiga att skördas, upprefs; bänklådorna sönderbrötos; grönsakerna dels upprycktes, dels nedtrampades; fönster sönderslogos; — kortligen: allt hvad för arrendatorn kunde vara till någon nytta förstördes. När arrendatorn, då målet kem till bofrätten, fick sina vittnen hörda, oaktadt B. arbetade med händer och fötter att få dem jäfvade, upplystes att Liljeberg, innan tiden för arrendesummans betalande var förfallen, erbjudit B. hela arrendet; men att B., i stället att emottaga och qvittera detsamma, utvisat L. under förklarande, att han ej ville ha med L. att göra. Väl har L., sedan målet flera gånger vandrat fram och åter mellan domstolarne, blifvit tilldömd någon ersättning för sina öfvergångna lidanden; men hvad som för honom är en oersättlig förlust är att han, under det processen varar och då ganska få känna rätta förhållandet med denna sak, ej kan få sig något trädgårdsarrende eller ens trädgårdsmästarebefattning. Han och hans familj hafva under denna tid i ordets rätta bemärkelse kämpat med nöden, i stället att förut vara bergadt folk; och hvad som måste öka föräldrarnes sorg och smärta är, att de nödgats låta sina barn — af hvilka den äldsta, om. ins. ej bedrager sig, snart var färdig att blifva gymnasist — sluta studera. Det skulle vara för vidlyftigt, att här uppräkna allt hvad detta arma folk lidit, och tillägges blott, att br B., då han nu ser att saken börjat vända sig emot honom, har så begått, att egendomen lär, efter hvad det berättas, vara såld och återsåld, så att den nu är i tredje mans hand. Få se hvad ersättning den arma arrendatorn då kan hafva att vänta. RÄTTEGÅNGSocH POLISSAKER. I går arresterades qvinnspersonerna Anna Johanna Bogren, Sofia Lundquist och förre korrektionsbjonet Sofia Kejser för en i går f. m. i fru Hellgrens modehandel vid Stadssmedjegatan begången stöld af en rulle sidenband. Kejser, som ingått i boden och begärt att få se på band, hade passat på ett tillfälle då fru Hellgren vändt ryggen till, då bon tillgripit bandrullen och gått sin väg, men qvarglömt en bomullsparaply. Straxt derpå hade fru H. saknat bandrullen; och då någon stund derefter en annan qvinsperson (Joh. Bogren) inkommit i boden med anhållan att få afhemta den qvarglömda paraplyen samt fru H. velat qvarhålla henne för att få reda på tjufven, hade Bogren först svarat att hon icke kände den som skickat henne, och sedan att det vore ett mjölkbud, hvarpå hon skuffat undan fru H. och sprungit uppåt Storkyrkobrinken. Der blef hon emedlertid på fru H:s rop fasttagen och återörd af tillstädeskommen polisbetjening. För dessa uppgaf hon nu enskildt, att Kejser vore tjufven, amt att denna bedt Bogren förvara bandrullen hemma 108 sig, hvilket hon gjort, emedan hon inte vetat utt den varit stulen, samt bad dem nu följa henne em för att återfå densamma. Vid polisbetjeninsens ankomst till Bogren befanns dock Bogrens ista uppbruten, samt tom. Bogren förklarade lå, att ingen annan än Lundquist kunnat taga jandstycket ur kistan, emedan Lundqvist från gaan observerat att man fasttagit Bogren. Lund1vist, som genast eftersöktes, anträffades också hos n sömmerska och befanns innehafva det stulna andstycket; hvarföre äfven hon jemte Bogren och (ejser i går inmanades i häkte. Vid i dag anstäldt örhör, bedyrade Bogren att hon alldeles oskyldigt vifvit inblandad i denna affär. Hon hade trott att Cejser ärligt köpt bandstycket, samt på Kejsers beäran och utan att förstå afsigten dermed sagt i boen det paraplyen tillhört ett mjölkbud. Af förkräckelse, då hon upptäckt sanna förhållandet, hade on försökt att gripa till flykten. Kejser åter upp-l. af, att Bogren afvetat stölden, men att Lundqvist ore oskyldigt inblandad deri. Vid anställd visitaion fanns hos Kejser 20 rdr 33 sk., hvilka hon sade ig haft med sig från landet, der hon den sednare!. iden vistats. Målet remitterades. ; — I anledning af berättelsen i gårdagsbladet om lagsmålet emellan några skräddareoch skomakareesäller samt en tullvaktmästare och tre styrmänner, ar red. blifvit anmodad upplysa, att slagsmålet icke gt rum på källaren Odinslund, som redan kl. 44 å aftonen stängdes; utan måtte misstag finnas i ppgiften om tiden, samt slagsmålet egt rum längre! itanför, då ingen oordning på källaren förmärkts. Helsingborg d. 5 Juni. Sistl. fredags afton drunk-l ade i sjön en husar vid kronprinsens husarregenente. Han bade jemte en kamrat gått ut för att jada, och då han var en temligen skicklig simmare, vegifvit sig för långt ut till sjös, der han troligen ngreps af kramp och således måste duka under för in djerfhet. LANDSORT ES-M WH RTR.