Aftonbladet – 12 juni 1849, sida 2

ALLMÄNNA REFORMMÖTET I ÖREBRO. Enligt löfte i gårdagsbladet meddela vi här len berättelse, som mötet offentliggjort om de vid detsamma fattade beslut. Den är af fölande innehåll: Allmänna reformmötet i Örebro går härmed att ör fäderneslandets samtlige reformvänner framlägga :esultatet af sina rådplägningar. Reformfrågan, under decennier öfverlemnad åt ett ständigt experimenterande, oupphörligt sliten melan dagens intressen och gifven till pris åt lösliga hypotheser, synes omsider hafva hunnit det ögonblick, der hvarje mer eller mindre äfventyrligt dagingande med mer eller mindre skenfagra doktriner måste vika platsen för en bestämd, allmän grundsats. Det sista årets storartade europeiska händelser hafva icke kunnat vara utan inflytande på äfven vårt aflägsna fäderneslands folkmening. Utan att åta sig förledas af den nya kontinentala rörelsens obestridliga öfverdrifter, har den allmänna opinionen äfven hos oss nödvändigt måst erkänna det myckna ädla och sanna, som dock i denna rörelse uppenbarat sig; ingen för tidens nyaste inre fenomener öppen blick har kunnat undgå att i flera af de politiska anspråk, som den sista epoken väckt till lif, se ett finger af denna sanningens, rättfärdighetens och den allmänna kärlekens Gud, som lefver i historien, och intet hjerta med en sträng för mensklighetens behof har kunnat förblifva oberörd af de många väldiga intrycken utaf den nya friska anda, som bemäktigat sig verlden. Under sådana förhållanden har den församling, som här haft att på reformsällskapernas vägnar öfverlägga i frågan om nationalrepresentationens ombildning, trott sig framför allt böra handla värdigt tidens storartade syften. Den har ansett sig böra taga steget ut, lojalt, men öppet och frimodigt, och utan att lyssna till någon af de halfheter, hvilka hitintills i afseende på representationsfrågan förgäfves sökt att göra sig möjliga. Den har sagt till sig sjelf: om personlighetsprincipen, numera erkänd snart sagdt i alla delar af Europa, är, såsom vi tro, sann i sin djupaste grund, om den ytterst hvilar på det eviga förnuftet och är det omedelbara uttrycket af den rena kristendomens anda, skall och mäste den segra i sin tid, om också all verldens kast-, korporationsoch monopolii-intressen, hvad de nu än må heta, vilja deremot uppkasta sina mest förtviflade läror. Den har funnit det föga mindre än fegt, att, då det här omsider gäller att taga ett initiatif, förråda iden i dess sköna och gudaborna helhet, och den har hellre velat öfverlemna dess utförande i praxis, såsom en den yttersta grundvalen för en ny representationsbyggnad, åt en framtid, hvilken dock icke torde vara allt för aflägsen, än uppoffra något af densamma för den tvetydiga fördelen af en stympad sanning och några decimalbråk af rättvisa, vunne i dag eller i morgon. Vi hafve alltså velat i vårt förslag till representationsreform aflägsna hvarje spår af denna urgamla, mot både kristendom och förnuft fiendtliga sjelfviskhet, hvilken skapat de orimliga bestämmelserna om fjerdedels och tredjedels menniskor samt uppfunnit den nesliga tariffen på menniskovärde, utsatt i riksdaler och skillingar. Vi hafve trott att hvarje reform, som fortfarande antoge en i sjelfya Verket så djupt hednisk grund, som denna antydda, vore en skapelse utan framtid och välsignelse. Vi hafve velat låta menniskan gälla för hvad hon är, medlem hvar och en af en enda stor familj, alla i rak nedstigande linea ättlingar af samma fader, arfvingar till samma himmelska egodelar. Vi bafve vågat erkänna den satsen, att ett deltagande till viss grad i det politiska lifvet är en naturlig rätt för alla, hvilka äro i besittning af sina medborgerliga rättigheter och icke befinna sig i alldeles direkt afhängighet af andra, och vi hafve dervid, såsom någonting obestridligt, förutsatt, att fosterlandskärleken, äfven ensam, adlar till medborgare och att det icke alltid är den högsta patriotismen, den som bor i en lärd panna, men deremot ofta nog denna andra, som Iefver i ett redligt hjerta, om äfven under fattig mans rock. Personlighetsprincipens erkännande i hela sin omfattning utgör således sjelfva hörnstenen för vårt arbete. Hela systemet måste naturligen derefter bestämma sig. Flera af de öfriga paragrafer, dem förlsamlingen antagit, kunna betraktas såsom enkla konseqvenser af den ifrågavarande första och fundamenTtala sanningen, andra ställa sig sjelfmant fram såsom nödvändiga paralleler dertill. Församlingen har, vid dTbestämmandet af dem alla, tagit nödigt hänseende vill såväl den Norska, som den nyligen beslutade IDanska grundlagen, och den har för öfrigt icke i Iden ena punkten mera än iden andra trott sig böra Istanna på halfva vägen, sedan den en gång, såsom ofvanföre är påvisadt, tagit sitt parti, alla samtlige Åsom en man, till att göra ett helt arbete, som en