Aftonbladet – 12 juni 1849, sida 1

KORRESPONDENS-ARTIKEL. Berlin den 5 Juni. (Slut från gärdagsbl.) Nu kommer den nya riksgrundlagsoktrojen från Berlin; men denna hvarken förändrar eller förbättrar saken. Väl erkännes den af Sachsen och Hannover, men endast under förbehåll att den äfven skall erkännas af deras ständer. Sannolikt skola dock dessa gå in Iderpå, då urkunden innehåller åtskilligt godt och tillerkänner folket många rättigheter. Men hvem tror mera på styre.sernas oktrojeringar, sedan man i Preussen och Osterrike seti huru hofven hålla sina löften till folken! Dessutom utgör denna grundlags furstliga riksråd, en fjerde samhällsmakt, som är fullkomligt öfverflödig, och försvagar de öfriga. Det suspensiva vetot är upphäfdt, ty för alla tecken till folkmakt hyser man i Berlin en verklig förskräckelse. Slutligen är vallagen för folkhuset ett verk, som ofelbart kommer att förkastas af alla de konstitutionella staternas ständer. Visserligen förklarar denna vallag hvarje 24-årig tysk för valman, så snart han, såsom medborgare i en socken, erlägger någon direkt utskyld; men valmännen hafva blifvit söndrade i 3 klasser, på sätt jag redan omnämnt i mitt sista bref), och efter detta nyaste berlinermönster har nu äfven Preussens egen vallag för folkkammaren blifvit tillskuren, enligt hvilken valen den 17 Juli skola ske. Det är uppenbart att de högre och högst beskattade komma att efter dessa valkategorier få en oerhörd valrätt; ty då valkretsarne äro så små, att de blott bestå af 750 till 1500 personer, så komma godsägarne att i nästan hvar by välja Y4 af valmännen, och samma makt bekommer en eller par af de rikaste köpmännen eller fabrikanterna i hvars ad. Styrelsens afsigt med hela tillställningen ligger ej mindre afslöjad: man vill hafva en folkkammare, som blott är ett lydigt verktyg. Och skulle detta ändamål förfelas vid den nu oktrojerade vallagen, så är regeringen oförhindrad att uppbäfva den och oktrojera en ny; ty med åberopande af 103 8 förmår hon hvad kon behagar. Första och sannolikaste följden lärer väl blifva, att det liberala partiet inom hela landet håller sig undan från valen, inseende att dess närvaro derstädes är lika öfverflödig, som den är onyttig. Det kan sålunda möjligen hända att regeringen, likasom den franska restaurationsstyrelsen, när den hade fått ihop sin bekanta chambre introuvablep, finner sig vara mera liberal än folkkammaren, emedan denna, när ingenting hejdar reaktionens ursinnigaste nycker vid valen eller kan hejda dem, möjligen kommer att bestå af fanatiska rojalister och absolutister, som gå vida längre än styrelsen förnuftigtvis kan medgifva. Regeringens hufvudmål i den närmaste tiden måste vara, att icke stöta på något hinder eller motstånd vid nya pålagor och statslån, utan få all den bevillning hon begär. Utgifterna stiga nemligen numera i det oerhörda. Hären ensant kostar aldraminst två millioner thaler i månaden, under det att inkomsterna efter all sannolikhet minskats väsentligt, då de tillen stor del äro indirekta, bestående i tulloch accisufgifter. Att monarkismen vandrar med detta våldsnerrskap till sin graf i Tyskland, är nu mera obetvifladt af ingen, kanske knappast af dem, som saken närmast angår och som blunda allt vad de förmå, för att trösta sig med att de icke skönja brådjupet tydligt, i dimman vid horisonten. Den lugne betraktaren ser det så klart som han ser dagens ljus, och finner att blott vajonetterna kunna hålla tillbaka sorgtåget. jag yttrade i mitt sista dock att furstarne annolikt skola segra ännu en gång, och äfven iu; och ingenting har sedermera inträffat, som wunnat skingra denna min öfvertygelse. Men ned den yttre rörelsen är icke rörelsen i sinena fjettrad; jäsningen skall fortfara och stiga; y allt förtroende, all aktning, all tillit, all ördnad för konungadömet har genom dess ednaste handlingar sjunkit så djupt, att moarkismens grundfästen kunna nu mera anses vila blott på en multnande dy. Det är sorgigt att märka denna otil!gänglighet för fortkridandets gudomliga och omotståndiiga ide, ch harmen öfver den efter menniskomått nåot stora ojemnhet hvarmed rörelsen sker uner olika tidehvarf. Det är en sorglig syn alt huru man under denna hädiska blindhet ch blinda harm kastar utmaningsbandsken åt let, ensamt trotsande på den fysiska styran, bajonetterna, kanonerna, bilorna och borna. Man märker icke att 19:e århundraets furstemakt endast kan upprätthållas geom fast förening med folkviljan och sträng ittskaffenhet, svarande mot samtidens mer än igot föregående tidehvarfs skarpa blick för rätt h sanning, samt för motsatserna eller blotta enet deraf. I stället vill man fylla det unga net på gamla kärl, vill upprätthålla det fordna rmynderskapet medelst sken och halfheter: h den nya statsbyggnad, som man harisinvill man uppföra med förvitllradt grus af n gamla och med dennas odugliga arbetare. la våra gamla embetsmän silta qvar på sina atser, ofvanifrån och ned; hela byråkratien, ia polisstaten qyvarstå På samma ställe som rut; den gamla lagstiftningen är oförändrad h Jikaså den gamla förvaltningen. Alla dessa