hade öfverraskat henne under vägen eller om det sätt hvarpå hunden räddat henne derutur. Slutligen stannade mannen med skalliga hufvudet, för att göra Jehanne uppmärksam på en fördjupning, som man måste hoppa öfver. På andra sidan af denna fördjupning befanns ett slags förstuga, i hvars midt var en trappa, som förde till husets öfre våningar. Denna vestibul erbjöd den besynnerliga anblicken af ett temligen prydligt möblemang. Mannen, som Jehanne följde, sköt vid venstra muren undan en ofantlig koffert, som gick på trissor; dess borttagande blottade en låg öppning, hvilken de gingo igenom. När båda voro ingångna i det angränsande rummet, blef kofferten ställd tillbaka på sin plats. Denna gång förändrade scenen helt och hållet utseende. Må man föreställa sig en stor kullslagen tratt, med tegelstensväggar, och man torde då få någon id om detta underjordiska rum. Det rundade hvalfvet lemnade i sin midt plats för en cirkelformad eldstad. Hvarken luft eller dager inkom dit; der fanns hvarken fönster eller gluggar, ingenting som erinrade om lifvets behof. I midten af denna håla brann en stor eld i en omätlig ugn. På marken stodo retorter, diglar, kittlar anfrätta af oxid, samt flaskor af alla former och storlekar. De svartaktiga, inemot sju fot höga murarne försvunno nästan helt och hållet under en mängd de mest afskräckande, de mest förfärliga föremål. Der voro benrangel af alla slags oformliga varelser, som man skulle vara frestad tro hafva varit jordandar eller tomtgubbar. Der funnos menniskoskeletlter, ytterligare vridna, som om de blifvit missformade på sträckbänken. Stora läderlappar, förskräckliga vampyrer voro uppspikade på murarne med