Aftonbladet – 9 juni 1849, sida 3

strödde i elden. En liflig flamma uppsteg i form af en slingrande pelare mot hvalfvet, darrade ett ögonblick obestämd och slocknade derefter tvärt. På samma gång uttalade Jacques Moulu några kabalistiska ord och åkallade skuggan af sin okända gudomlighet på ett lika okändt språk. Hans ansigte lifvades småningom, och då han derefter, på eldkolen i ugnen kastade en handfull alkaliska salter, uttryckte hans ansigte en sådan liflighet, att Jehanne förvånad betraktade honom, såsom man skulte betraktat en uppenbarelse. Salterna sprakade häftigt. Jacques Moulu ritade på marken obegripliga tecken med udden af en gammal klinga. Då denna operation var fullbordad, vände han sig mot eldstaden och tycktes uppmärksamt lyssna. Ett alkaliskt korn sprakade smattrande upp. Då såg man en underlig syn. Såsom om Jacques Moulu verkligen varit under inflytelse af en helvetisk makt, uttryckte hans ansigte det naturligaste vansinne, den djupaste smärta; hans panna rynkades, hans händer utsträcktes, stora svettdroppar runno utför hans kinder, smögo sig ned öfver de uppsvällda ådrorna på hans hals och förlorade sig i hans lifrock. Han var likaså betryckt, som somnambulen under det magnetiska inflytandet. Hans andedrägt var kort, hans ögon vilda och onaturligt uppspärra de. Nå väl, mästare? frågade slutligen Jehanne, som följde besvärjarens rörelser med girig noggrannhet. Nå väl?s : Denna fråga blef obesvarad. Emedlertid återtog Jacques Moulu långsamt sitt lugn, blef småningom kall och sträng, och drog derpå Jehbanne till sig, utan att derför byta om ställning; när de befunno sig så, upprättstående vid hvarandras sida, sade han, vil sande på eldstaden: i