RÄTTEGÅNGSocH POLISSAKER. I Aftonbladet har blifvit omnämdt det mål som vid Stockholms kämnersrätts tredje afdelning varil anhängigt, emellan kryddkramhandlanden Magnus Ludvig Hallström och bokhållaren Semmiz Hirsch Levison. Vi införe här det af kämnärsrätten den 24 Maj afkunnade utslag, som är af följande lydelse: Af den i målet hållne undersökning inhemtas, bland annat, att, sedan vid en lördagen den 3 April 41847 uti kryddkramhandlanden Magnus Ludvig Hallströms bostad i huset JM 42 vid Lilla Vattugränden inom Clara församling föröfvad stöld från Hallström jemte penningar och andra persedlar, ett rur med boett af silfver, och Hallström slutligen i Oktober månad nästlidne år erfarit, att det stulna uret innehades af handelsbetjenten Erik Johan Bergdahl, samt denne, såsom sin fångesman till uret uppgifvit urfabrikören Johan Jonas Rustan, hvilken åter sagt sig hafva af bokhållaren Semmiz Hirsch Levison inköpt samma ur; så, och efter det till undvikande af undersökning härom, med ingått förlikning och i sådant hänseende z att till Hallström betala tvåhundrade riksdaler banko och att återförskaffa allt det vid ofvanberörde tillfälle Hallström frånsfulna gods eller lemna annat dermed jemngodt, har Levison, ryggande den ingångna förlikningen, hit till rätten instämt Hallström med påstående, att som Hallström skulle på bedrägligt sätt förmått Levison att nämnde förlikning ingå, Hallström måtte, utom ansvar för bedrägeriet, åläggas att till Levison utan lösen återställa den af honom å ofvanberörde tvåhundrade riksdaler banko uthändigade skuldsedel; hvarefter Hallström hos öfverståthållareembetet för polisärender anmält Levisons med det stulna uret tagne befattning, samt här vid rätten fullföljt talan derom, under yrkande att Levison, såsom den der försålt veterligen stulet gods, måtte för urets värde stå tjufsrätt; uti hvilket sistnämnde yrkande allmänna åklagaren, stadsfiskalen Magnus Lindborg instämt. Och som hvad. först angår Levisons emot Hallström instämde påstående, Levison icke i någon mån styrkt, ait Hallström på bedrägligt sätt förmått honom att ivså den dem emellan träffade förlikning, varder Tfallström från ansvar härutinnan frikänd; kommande dock, enligt Hallströms medgifvande, den. af Levi sednare vid förlikningen uthändigade och af denne I rätten ingifna skuldsedel å tvåhundrade riksdåler, att, utan lösen, till Levison återställas. Beträffande åter Hallströms emot Levison gjorda angifvelse, så finner rätten genom urfabrikören Rustans och polisgevaldigern Erik Jäderins vittnesbeättelser, jemförde med hvad i öfrigt vid undersökningen förekommit, det väl vara lagligen styrkt, hvad Levison icke eller gittat bestämdt förneka, att han, få veckor ofter det stölden från Hallström föröfvats, innehaft, och till Rustan föryttrat ifrågavarande från n stulna ur; och ehuru Levison icke kunHallstri nat visa laga åtkomst till uret, utan derom lemnat sins emellan stridiga uppgifter, i det han först förmält siz hafva af sin broder, handlanden Carl Ludvig Lö! on emottagit uret till försäljning, men sedermera uppgifvit sig hafva köpt detsamma af en för horom obekant person; samt emot Levison vidare förekommit: att han, den tid stölden från Hallström timat, med Hallström umgåtts och af honom straxt eter stölden blifvit om densamma underrättad samt dostoheldre bort ega sig utseendet af Hallströms ur bekant, som Levison förut haft samma ur till åns; att Levison, fastän han både vid urets försäljning till Rustan och sedermera, i anledning af förnyade piminnelser, förbundit sig att öfver försäljningen lemna räkning, fortfarande sådant underlåtit; ut Levison, då hans med uret vidtagne förfoganden lutligen blifvit röjde, visat sig synnerligt angelägen utt vinna förlikning med Hallström, och i sådant vänseende underkastat sig ganska betydliga uppoffingar; och att Levison under den hållna ransakningen vit, utom i ofvan anmärkte hänseende, äfven i fi andra väsendtliga omständigheter med vätalan beträdd; likväl och då Levison enständigt rocka! sig hafva vid urets emottagande och för äljning insett, att detsamma varit olofligen åtkomnet, samt de motsägelser Levisons afgifna yttranden nnefatta möjligen kunna, såsom Levison uppgifvit,: ara en följd af glömska utaf verkliga förhållandena, ielst längre tid förflutit emellan Levisons åtalade örfarande och undersökningen derom, finner rätten sevison, oaktadt ofvanberörde särdeles bindande omtändigheter och liknelser, icke vara emot sitt neande lagligen öfvertygad, att hafva egt vetskap lerom ait uret varit olofligen åtkommet, och följaktigen icke eller kunna dömas att för den af honom ned uret tagna befattning stå tjufsrätt; hvaremot ätten, på grund af 49 kap. 4 sista momentet nissgerningsbalken, dömer Levison, såsom den der ned misstänkt person inlåtit sig i handel af stulet ods, att böta tre riksdaler sexton skillingar banko, AT rn NR a RE Na lg. Lä SEN AE AREA Fe RAA