Aftonbladet – 8 juni 1849, sida 3

kände sig likasom nödsakad att dela öfvermåttet af den sorg, från hvilken de flödade. Sedan hon något lugnat sig, fortfor hon: Min moder, likt dessa slingerväxter, som dela ekens öde, kring hvilken de slingrat sig, måste snart följa efter. Fjorton dagar sednare såg jag en annan graf öppnas, hvilken frånryckte mig mitt sista hopp, mitt sista ömhetsföremål, mitt sista stöd. Jag qvarstod ensam utan hjelp, utan råd. Döm, monseigneur, hvad tårar jag måste utgjuta, under de långa månader som följde.n Hör stannade Jehanne ännu en gång, såsom om hon velat sätta en skiljepunkt emellan det hon nyss berättat och det som återstod att säga. Derpå fortfor hon, i det hon höjde sina fuktiga ögon till madonnan midt emot: Jag tager den heliga jungfrun till vittne — jag skulle velat dö för att komma ifrån den sorguppfyllda enslighet, som omgaf mig. Jag har sagt er, monseigneur, att mina föräldrar voro fattiga; de lemnade mig ingenting. Huset, som jag bebodde, gränsade till ett hotell, hvilket genom sin elegans utgjorde en besynnerlig. stötande kontrast mot detsamma., Hötel de Clisson! afbröt Arehambaud. Alla dagar, fortför Jehanne, bemödade si en kemiighetsfull hand att skingra mörkret min boning och öfverhopade mig med nya gåflvor, sifna med en finhet, som hindrade afslag. Fastin jag småningom vant mig att betrakta dessa välgerningar som en gifven sak. beslöt jag likväl en morgon, då jag stigit upp sorgsnare än vanligt, att, för hvad pris som helst, taga reda på denna hemlighet. Sedan ett ögonblick hvyiftade Rapide hfligt sin SVvans. Ett tjut, till hälften klagande, till hälften slädtigt, efterträdde de morrningar han hittills åut höra, och han spetsade sina öron likasom n stöfvare. (Ferts. g hd i