Aftonbladet – 8 juni 1849, sida 3

— Under sin resa från Helsingborg till Reformmötet i Örebro lärer Orvar Odd antecknat sina reseintryck. Åtminstone läses i Öresundsposten, ett bref från Halmstad, hvarutur vi utdraga följande: Medan den respektabla hållkarlen smörjer vagnen, derunder ackompanjerande sig med Den tappre landtsoldat, ehuru i en något förfuskad melodi, den har redan här på Halmstads latitud förlorat mycket af sin genuina emphas!) medan detta förehafves ute på gården, nedskrifver jag i hastigheten följande rader. Du skall icke fordra att detta bref blir långt. Mellan Helsingborg och Halmstad är just icke något alltför tacksamt stycke väg för turisten. Mitt första intryck på vägen hit var, eget nog, af skandinavisk art. Jag erhöll nemligen från Fleninge en skjutsbonde, som var från topp till tå en af Aftonbladets bekanta exalterade skandinaver,. Hans första ord till mig var rörande det danska kriget, hur det skulle komma att sluta, om icke svensken finge hjelpa honom, 0. s. v. Han tycktes nu en gång ha fått i sitt hufvud, att bara svensken komme med, finge tysken nog huden full med stryk och saken skulle då klareras inom några vVeckor. Isynnerhet hyste han det mest oinskränkta förtroende för Wendes artilleri (och thetta med rätta!) Han hade i fjor somras en gång varit i Landskrona och sett dem derstädes exercera. Hans totalomdöme härom innefattades i orden det var några satans karlar till vara lifliga! Der kommo de sättandes — fortfor han — som en stormvind, så man trodde det var kavalleri, men så vände de om i ett enda buj, och så stod elden ur kanonerna, som ur de argaste bakugnar, och så vände de åter igen och begynte rida i full karrier, så det var rent fly förbannadt! Sådana skulle tysken smaka på!.... hoppsan, Bruntel! Jag kunde icke bestrida honom riktigheten af dessa åsigter. Men se, — yttrade han slutligen, — en kan väl begripa hur det är; han får inte.... Han? Han, ja herren förstår väl.... Det vore nog; hvem skulle väl förbjuda honom? Hm!.... herren vet väl det bättre.... ryssen, förstår han! och dermed gaf han hästen en arg snärt, som om han haft persona quaestionis framför sig lifslefvande; hela den sista halfmilen gick i fullkomligt vredesmod, så att stockar och stenar flögo omkring oss.n