Aftonbladet – 8 juni 1849, sida 3

Snart blef dörrförhänget upplyftadt och Archambaud visade sig. I det han inträdde lösgjorde, han gehänget från sin dolk, hvilken han lade på bönstolens ryggstöd, hvarefter han närmade sig den unga qvinnan och sade till henne, med en en röst, som andades öppenhet: Jag var kallad till hofvet för drottningens lever, men jag föredrog att begilva mig hit på Jehanne dÖisys kallelse, mina tankars enda drottning.n Och han tog Jehannes hand och tryckte en lätt kyss derpå. Han kände en darrning under sina läppar. Han fästade på Jehanne dOisy sina ögon, i hvilka hon läste en uppriktig kärlek. Jehanne kunde ej länge uthärda denna blick, och som hon kände sig svigta, nedsatte hon sig i fåtöljen. Archambaud, på knä, fortsatte att ihärdigt fixera henne, som om han ej velat förlora en enda af hennes känslor. Det låg något allvarligt i denna forskning. Undertiden upphörde ej Rapide, som missnöjd lunkat af till motsatta hörnet, att vid hvarje rörelse af Archambaud låta höra ett uttrycksfullt morrande. Archambaud satte sig på dynan der Jehannes fötter hvilade, och i det han lade sitt huf-! vud på hennes knä, — samma högsäte hunden nyss förut innehaft, — tycktes han, i sin ordning, behöfva ett uppmuntrande ord. Jehanne,, sade Archambaud med en djup suck, se på mig, på det jag må förlora minnet af verlden i en stråle från dina ögon. Den unga qvinnan, hvars våldsamt höjda och sänkta barm förrådde hvarje intryck, räckte honom en hand, hvars bara arm förlorade sig i de vida ärmarne af hennes himmelsblå robe. Tigande tryckte Archambaud inyo sina läppar derpå och sade med värma: Jag skulle gerna gifva min andel i denna verldens lycka, för att kunna skingra det moln, som förmörkar