Aftonbladet – 7 juni 1849, sida 3

piga tog på sin ed att frun sällan brukat gå ut om dagarne och ännu mindre om afinarne. Hon hade sig ingenting bekant om böckerna blifvit af Bergdahl hemburna från boden till hans rum, som han hyrt af enkan Björk, men hon tillade att vid det ullfälle, då visitation i Bergdahls rum af polisbetjeningen blifvit verkställd, hade notarien Frans Sjöberg, som är Törnqvists rättegångsbiträde i denna sak, hotat henne med att han skulle sätta henne der Bergdahl sitter, om hon icke ville uppgifva hvad hon visste rörande det, att Bergdahl haft böckerna hem och bränt upp dem eller eljest undanskaffat dem. Notarien Sjöberg nekade att han haft någon sådan hotelse, och innan förhandl. var slutad anhöll han att de polisbetjenter, som varit närvarande vid visitationen, måtte blifva uppkallade för att intyga det han icke sålunda förgått sig. En springgosse i boden hos Törnqvist berättade att han sett enkan Björk några gånger i boden, och hade hon äfven varit inne i bodkammaren, då gossen af Bergdahl fått tillsägelse att gå ut och komma äter sedermera, för att få sin betalning. Med anledning af det stridiga i vittnesmålen anhöll notarien Sjöberg att enkan Björks piga, som enligt hans förmenande måste icke riktigt förstå edens vigt, blefve förständigad att hos vederbörande prest skaffa sig betyg om huru hon var bevandrad i salighetsläran. Såsom något anmärkningsvärdt kan man betrakta Bergdahl!s bemödande att kasta skugga på Törnqvist och framställa saken såsom om det vore denne, hvilken borde misstänkas för eldanläggningen; då å andra sidan verkliga lumpenheter, såsom att Bergdahl låtit från boden till sitt logis hembära två cigarrer, utgöra föremål för en sträng undersökning. Såsom ett bevis på det förra kan man omnämna Bergdahls framställda fråga hvarföre Törnqvist en tid före branden försäkrat sitt varulager. Härpå svarade Törnqvist att han för resan till marknaderna ökat varulagret betydligt, och icke ville låta så mycket på en gång finnas i boden, utan att hafva det brandförsäkradt. — I går förevar i kämnersrättens andra afdelning en person vid namn Feretti, som alldeles nekade, att han var den han påstods vara. Med orubblig fasthet vidhöll han att de historier han förmodades hafva uppdiktat om sin härkomst och sina öden voro sanning, och då en som påstod sig vara broder till honom förekom och intygade riktigheten af hvad rätten hade sig bekant om de bestraffningar han förut undergitt, så nekade han att denne var hans bror. Han tror att han genom sådant kan undgå att fällas till lifstidsfästning. Så snart nödiga upplysningar bunnit inhemtas och i nödfall mannen blifvit besigtigad vid Långholmen, der han skall hafva tillbringat en rund tid, torde visshet om hvad ban är vara förhanrden. — En kusk vid namn Keahlin, som kommit till hufvudstaden för att söka sig kondition och tagit logis hos en fru Bergström, hvilken uthyrer rum för resande af arbetsklassen, har anmält i poliskammaren, att han af en f. d. fångknekt vid namn Sweder, som logerat i samma rum med Kablin, blifvit i tisdags middag kl. 4—2, då K. en stund lagt sig att sofva samt under tiden hängt sin rock öfver en stol, bestulen på sin kassa, förvarad i en plånbok i rockfickan, och utgörande omkring 30 rdr bko. K. bit fogade en förteckning på sedlarnes valör, nemligen att de bestått af 2 tior bko, 44 tvåor bko, samt resten småsedlar. Sweder, som genast blifvit eftersökt och anträffad, befanns innehafva de stulna sedlarna, hyarföre han arresterades, sedan man genom anstäld visitation hos honom påträffat diverse knifvar, en dyrk och en dyrknyckel, m. fl. andra verktyg. Vid med honom i dag anstäldt förhör, förnekade han att hafva begått stölden, utan sade sig haft penningarne med sig ifrån Carlskrona, derifrån han anländt till Stockholm för att söka tjenst. Ett vittne intygade dock, att de hos Sweder anträffade penningarne verkligen voro Kahlins, hvilka vittnet kände igen, emedan vittnet sett dem och tillrådi K. att akta sina pengar. Målet remitterades till domstol.