Aftonbladet – 6 juni 1849, sida 3

tryckte dina läppar, längre än etiketten föj handkyssning tillåter, afbröt någon. Archambeaud fortsatte: Men, vid Gud! det som ingen vet, är, att då jag segrande lemnade tornerbanan, hörde jag i mitt öra en englalik röst, som hviskade med en balsamisk fläkt: vid midnatten, i NotreDames förgård! Som j väl kunnen tänka, mina herrar, fångade jag dessa ord i flygten, innan de hade tid att falla till jorden. Och såsom jag då ej hade något annat betydande rendez-vous, begaf jag mig till det utsatta stället, långt före den bestämda timman, af fruktan att komma försent. Jag försäkrar eder, mina herrar, fastän jag ej ir oerfaren i sådana saker, att väntan förekom mig lika så lång som om jag varit en debutant i kärleksväg.n Under det han så talade, hade grefve Archambaud oupphörligt ögonen fästade på Hugues de Clisson, hvilken i sin tur uthärdade hans blick uten att blinka. . Slutligen mina herrar, klockan hade nyss slagit tolf, då jag märkte engeln från min tornering; hermetiskt dold under vecken af sin slöja, gick hon framåt lätt och graciöst såsom en luftig uppenbarelse. Henne följde en utomordentligt vacker vindthund. Vid dessa ord uttryckte Clissons drag en vutsäglig vildhet, man skulle hafva sagt vid isynen af de blixtar, som utgingo från hans jgonstenar såsom flammor från en elektrisk eld, att en vulkan brann i hans hufvud, som endast väntade ett tjenligt ögonblick för att utbryta. Med händerna under bordet, kringsnodde han en af de nedhängande trensarne vå sin jacka. Gud fördöme mig ) fortsatte Archambaud, om Odelette de Champdivers, vår vördade conungs väninna, icke varit död redan tre mårader, skulle jag kunnat tro, då min okända