Aftonbladet – 6 juni 1849, sida 3

lyfte sin slöja för att le mot mig, att det var Odette som jag hade framför mig. Slutligen, herrar chevalierer, trotsar jag er; att kunna visa mig en sådan engel; jag undantager naturligtvis Hugues de Clisson från denna utmaning., Parbleu! sade en af de förvägne. Hugues de Clisson hade åter blifvit likaså lugn, som om han varit fullkomligt fremmande för denna scen. Icke en rörelse förrådde hans känslor, icke en blick uttryckte vrede. Endast hans händer, alltjemt dolda under bordet, fortforo att tyst vrida snörena på hans lifrock. — Archamband du Donjon fortsatte: Vi samtalade länge; det låg ett tjusande behag 1 hennes konversation; man skulle kunnat säga, att man ville lefva och dö i den feaberyrsel en dylik lycka medför. Litet före dagningen hördes ett temligen märkbart buller till höger från den täckta ingången, som tvingade mig att vända hufvudet; jag märkte då en lång, svart robe-i en! nisch, som var anbragt på muren; denna skugpga kastade på oss tvenne ögon, lika tindrande som karbunklar. Vid min själ, då jag sig! Mig så nära ett hotande helgon, korsade jag mig tre gånger, derpå gick jag djerft emot! det. — Gissa nu hvem detta rysliga helgon nvar ?, Förmodligen en råtta, eller snarare en oskyldig spindel, som arbetade på sitt nät,, gissade. en otrogen. Alldeles icke, sade Archambaud, pdu är winte på tråden, Gaston; det var en page, blond, : fin och med rosenhy, som min bländande pokända hade gömt eller, för att öfvertyga sig ic bom jag icke var mindre modig på andarnes! l l gebit, än när det gällde att på stridsbanan bbryta lans med en tapper och skicklig ridpdare.n :