Aftonbladet – 6 juni 1849, sida 2

ning Ludvig Hugo Hamilton blef vice president. (P. T.) — —x———A — Hrr Arnolds och Goltermanns soirei den nya manbgesalongen var besökt af, som det syntes, 12 åa 1300 personer. Till en så betydlig freqvens har väl nyfikenheten, att taga kännedom om den nya lokalen, i sin mån bidragit, men troligen ännu mera sällsyntheten att finna tvenne, utmärkta artister, ehuru behandlande samma slags instrument, uppträda i förening, så fria från all inbördes afund. — Soirn var rätt väl arrangerad och hade ett vackert program. Hr Arnold lät höra C. Schuberths bekanta violoncellfantasi öfver den holländska nationalsången, och besegrade de betydliga svårigheterna i denna komposition med mycken skicklighet. Ej blott hans färdighet, utan ock hans ädla, kärnfulla ton, hans musikaliska föredrag förvärfvade honom stort bifall. Effekten af detta nummer skulle ökats, om blåsinstrumenterna, som här hafva intressanta partier, varit att tillgå. — Hr Goltermann utförde en preghiera af Otto Kummer, F. Schuberts berömda Ave Maria, samt af egen komposition ett Capriecio öfver Belliniska melodier. Hr G:s cantabile lifvas af en viss romantisk anda, som i förening med en ton, mäktig af mångfaldig nyans, ger hans spel mycket intresse. Det var i synnerhet uti Ave Maria, som han fann tillfälle att utveckla denna sida af sin talang. Uti Capricciot ådagalade han ett ganska färdigt spel, och eger i synnerhet en ypperlig stråkföring, som förnämligast gifver hans staccatopassager mycken precision och elegans; kompositionen afsistnämnde pjes, äfven såsom blott effektnummer betraktad, eger deremot endast ringa förtjenst. Båda artisterna uppträdde äfven samfäldt med en väl komponerad violoncellduo af B. Romberg, som spelades med god ensemble och musikaliskt föredrag; dock egnar den sig egentligen icke för större lokaler, och kunde derför ej frambringa sin fulla effekt. Afven gafs ett Adagio religioso för 4 violonceller, altviol och kontrabas, af Arnold den äldre: en utmärkt väl skrifven komposition, såsom man kunde vänta af den grundligt bildade konstnär, som säkert ingen vän af gedigen konst har glömt sedan hans härvaro sistlidne år. — Såväl hr Arnold som hr Goltermann vunno stort bifall. I sångväg hörde man den bekanta romansen med obligat-altviol ur Hugenotterna, som sjöngs af br Gänther i en sannt artistisk styl, och väckte allmän acklamation. Äfven hr dAuberts utförande af altviol-partiet bör nämnas med loford. M:lle Bergnehr sjöng en romans af en onämnd kompositör med ett rätt musikaliskt uttryck, samt derefter en folkvisa (bekant ur en Majdag i Wärend)) med ett föredrag, som troligen skulle erinra om allmogens sätt att sjunga sina visor. Dessa naiva naturljud äro emedlertid svåra nog att träffa, och för vår del anse vi det ej ske genom det nog karrikerade manr, som sångerskan här anlitade. M:lle B. erhöll emedlertid mycket bifall och måste sjunga visan da capo. — Af m:lle Berwald, hrr Strandberg och Walin gafs den sköna terzetten ur Trollflöjten (sista akten), till allmän tillfredsställelse. Såsom inledning till soiren gaf man första satsen af Mendelsohns förträffliga oktett för stränginstrumenter, hvilken dock i anseende som lokala förhållanden ej tog sig synnerligen fördelaktigt ut. Den både rymliga och elegant inredda salongen är nemligen af en akustisk beskaffenhet, som gör den föga lämplig till musiklokal, ehuru den troligen ganska väl skall motsvara sin egentliga bestämmelse. —4Y— RB — Vår goda vän och kollega i D. A. har i dag, till ytterligare belysning af frågan om Stockholmska Reformsällskapets bekanta sista