Aftonbladet – 2 juni 1849, sida 1

hennes möte... se, hur ömt han trycker hennes arm till sitt bröst... hur förtroligt de hviska ... Ah! om masken vore borta, om jag finge se detta ansigte, som han beundrar... se nu, hur eldigt han trycker hennes hand till sina läppar... Ah! Adele, jag uthärdar icke längre,... stammade Clementine, som i sjelfva verket kände sina krafter aftaga och var nära att falla till golfvet: För himlens skull sansa dig... jag sade dig detta förut... Kom ihåg att du nu eger intet val... vi skulle väcka uppseende, bli igenkända ... bemanna dig, Clementine, hviskade Adele, utom sig af förskräckelse och fruktan att se sin syster falla vanmäktig för sina fötter. Hon hann knappt uttala sista ordet innan Ludvig med sin dam, hvilken vårdslöst och förtroligt hängde vid hans arm — vände om och kom emot de båda systrarne; just då de passerade förbi dem, hörde Clementine Eleonore med den ömmaste röst säga: Nej, älskade, jag vågar icke... någon kunde få se migp.:. ,Du älskar mig då icke mer... Ack Eleonore, har du då glömt de ljufva stunder vi upplefvat i mitt lilla kabinett... skola de aldrig återkomma ?... sade Ludvig bedjande. Elenore lutade sig ännu närmare intill honom, och Clementine, som följde efter dem, gissade att det var ett bifall till Ludvigs begran hon hviskade i hans öra, ty Ludvig förde med passion hennes hand till sina läppar och sade: Nåväl, så skall jag då ge vika för nödvändigheten oeh skiljas från dig nu... Min Gud hvad det var odiöst att din man skulle bli. illamående just i qväll, så att du nödgas spelal. rollen af öm maka... emedlertid är det på samma sätt med min hustru, hon lär också lida af någon maladie imaginatte, hörde jag in-!i