Aftonbladet – 1 juni 1849, sida 6

(Insändt.) Tankar om Presternas Klädedrägt. För någon längre tid sedan, jag tror det var i jol, lästes i ett aktadt Stockholmsblad, om jag icke misstager mig, Dagligt Allehanda, en artikel, hemtad rån Skara tidning, efter hvad jag vill minnas. Ämnet var af den natur, att mången med mig skulle hafva önskat att artikeln fått ett rum i någon ännu mera läst tidning; och det är för detta ändamål jag skickar dessa rader till Aftonbladets redaktion, med begäran om publicerande. Artikeln, som jag icke nu har till hands, påminner jag mig dock fullkomigt till innehållet, och den rörde Presternas drägt eller den svarta uniformen. Sanningen af hvad artikelns författare anförde var så stor, att den synles mig oemotsäglig. I korthet är det som följer: Kyrkolagen tillförbinder icke den svenska prestmannen att ständigt gå klädd i en viss drägt; utan fordrar endast en värdig klädsel. Att under tjenstens förrättande vid altaret presten skall visa sig i en egen, allmänt antagna ornat, är alldeles i sin ordning; och att han äfven vid andra tjensteförrättningar, såsom då han predikar, jordfäster, döper 0. ;. Vv., bär en utmärkande drägt, som tillhör embetet, kan icke heller vara klanderligt, utan tvärtom skickigt, emedan det vid sjelfva den presterliga tjenstens utöfning påminner om, att här något af särskildt slag är för handen. Det förhåller sig då med presten såsom med all annan embetsman, militär, akademiker, hofrättskarl 0. s. v. Men när icke en tjensteförrättning är i fråga, hvarföre skall då presten mera än någon annan behöfva visa sig i det allmänna i presterlig drägt? Det är fullkomligt onödigt, hvarken stadgadt i lag eller påkalladt af någon vigt. Det häntyder på en barbarisk smak, en fördomsfull och skadlig inbillning, att religionen dermed har att skaffa, och att den presterliga värdigheten såras af att presten visar sig som vanligt folk äfven då hans tjenst ej skiljer honom derifrån. I andra länder är denna besynnerliga separatism aflagd; och det kunde väl vara tid på, att Sveriges prester tilläto sig gå i den europeiska odlingens spår, äfven till denna del, när lagar och författningar icke lägga hinder i vägen, hvilket de här icke göra. Också har jag vid sednare riksdagar med egna ögon erfarit, att svenska kyrkans förnämligaste män, theol. doktorer, prostar och flere andra ledamöter af det högv. ståndet visade sig på allmänna promenader och gator, och till och med uppe i ståndet under riksdagsöfverläggningarne, och i utskott, utan att vara klädde i kragar, eller annat, som på drägten gaf tillkänna presten. Jag märkte flere theol. doktorer gående i svart spännhalsduk; och att kragar icke då nyttjades, faller af sig sjelf. Det är också naturligt, att då prestkragarne icke kunna vara af ringaste behof utom vid tjenstförrättningar, och de ingenstädes äro föreskrifne vid lifvets vanliga, om också maktpåliggande bestyr och göromål, såsom vid riksdagsförrättningar, besök, affärevs skötande, spatserande o. m. d.; så är deras afläggande dervid välbetänkt, då de hvarken äro i sig sjelf synnerligen värdiga (man påminne sig de tyska, stora ningkragarne, med tusentals veck gående yfvigt och bredt kring halsen — det ser värdigt ut!), ej heller vackra, ej heller så utan kostnad att hålla propra vid dagligt bruk. Med prestkappan är det så vida kommet, att den alls icke mera brukas annars än vid tjenstens utöfvande och vid uppvaktningar; om den behöfver således icke mera nämnas. Att presten kan visa sig i svart halsduk likasåväl som hvit, är fullkomligt i sin ordning, då svart är färgen på hans klädedrägt i öfrigt. Utomlands sättes det icke en gång i fråga, att presten alltid skall gå i svart rock och svarta underkläder, celler svart väst. Både i Norge och Danmark ser man kyrkoherdar, på landet som i städerna, i blå rockar, enfärgade permisIsioner af hvarje slags kulör, men icke alltid svart, och västar Jikaledes. Presemannens allvarsamhet loch aktning i tjensten lider icke härpå, och allmänpIheten bedömer och: värderar honom efter egenskai perna och religiositeten, utan afseende på kläderna. I Det är mycket nyttigt för religionen, att allmänheten lärer sig uppskatta dess tillvaro efter det inre I väsendet och andan hos personen, och icke efter hans kläder och åthäfvor, hvilket är ren vidskepelse och uträttar mycket ondt.