vånare, och tycks hos dem vara 1 stigande. I När man ser dessa utvandringar företagnal från stater af helt olika samhällsformer: från absolut styrda länder, såsom de tyska till stör-I sta delen varit hittills: från mera fria, såsomj England och Sverige, och från de friaste, såsom Norrige, så har man skäl att icke i ut-l vandrarnes politiska ställning hemma söka det hyerksammaste skälet till deras beslut. Bättre tillfällen till utkomst och hoppet att få odla en mera tacksam jord torde kunna räknas bland bufvudorsakerna. Anledningen må för öfrigt vara hvilken som helst, så är det ett factum, som icke kan förnekas, att utvandringshågen lär i mer eller mindre grad rådande hos de germaniska och skandinaviska folken, och att Iden är i stigande år efter år. Kan eller bör den inskränkas? Detta är len ofta framkastad fråga, hvarpå svaret utfalller olika, från olika synpunkter. Afser man fördelen för de utflyttandes moderland, så kan frågan besvaras med Ja, på ett vilkor: trefnad hemma för alla landets invånare. Frågan bör så besvaras, om lagstiftningen och förvaltningen förstå eller förmå att anskaffa detta vilkor. Ser man åter på slägtet i sin helhet, så blir svaret nekande; ty det är en orimlighet att vilja sammantränga menniskor till inbördes kamp om de första lefnadsbehofven och tvinga Idem att svälta och frysa, under ett hårdt luftstreck, medan ofantliga landsträckor, under en mild himmel och med den bördigaste jord, lännu ligga öde och liksom vänta på den befolkning, som skall odla dem. När man, med blicken på en jordglob, eftersinnar hvilka trakter på jordklotet som äro tätast befolkade och hvilka som äro glesast bebygda eller alldeles folktoma, så öfverraskas man af ett slags hiI storisk paradox: man ser huru menniskoslägtet till största delen sammanträngt sig i dels klimatiskt dels produktift vanlottade trakter, medan en gördel af den yppigaste vextlighet och den blidaste luft omsluter klotets midt, utan att på mer än några få ställen hysa en folkmängd, som står i något jemförligt förhållande till de mindre gynnade trakternas öfverbefolkning. För civilisationen var det dock måhända oeftergifligt att jorden skulle bebyggas i den ordning, som historien förmäler det hafva skett. Hade menniskoslägtet hopat sig från början inom tropikerna och deras närmaste grannskap, så skulle verlden möjligen saknat en del af de uppfinningar och upptäckter, som man vanligen anser vara nödens alster. Men de skyndsammare och beqvämare förflyttningsmedel, som äfven tillhöra dessa civilisationens upptäckter, tyckas hafva nått en större fullkomlizhet nu än någonsin förut, just på det latt odlingen och civilisationen måtte en gång kunna blifva hemmastadda i de hittills förIbisedda eller vårdslösade nejderna, och för att till detta ändamål lätta de civiliserade folkens utflyttningar dit. Kontrasten emellan naturens löfverflöd i de folktoma länderna och dess I karghet i de öfverbefolkade, är så slående, när Iman en gång kommit att fästa uppmärksamhet I derpå, att man ej heller kan undra om den läfven en gång väcker den betryckta mängden Toch drifver den att ömsa hem. Det vore en grymhet att lägga hinder mot en sådan drift, så länge man ej äger något bättre än förut att lerbjuda de nödställde i deras gamla hem. Vid nogare efterseende torde den förmenta nyttan af dylika hinder dessutom befinnas vara len missräkning, till och med i Sverige. Första I brodden till ett proletariat står tyvärr redan i full grodd äfven här. Stattorparesystemet, den fojemna beskattningen och en ännu i trots af de sednaste riksdagsbesluten bhämmad näringsI frihet, äro förklaringsgrunder nog dertill; men -lom än dessa källor till näringslöshet, till fyIsiskt och moraliskt elände, kunna tilldämmas, 5lså är sådant icke att hoppas förr, än en fullIkomligare lagstiftningsmakt besitter det dertill nödiga öfvertaget öfver egoismen. I afvaktan på detta första vilkor för alla andra reformer, hinner den nödställda skaran att vexa ytterligare, och med detsamma dess redan åskådliga alster: vår armå af fångar, som den öfriga befolkningens arbete nödgas underhålla. Årskostnaden för underhållet öfverstiger redan en million rdr bko; och att sluta från denna landsplågas tillvext hittills, kan man nog -lantaga alt den skall uppgå till samma belopp ,li banko innan kort, kanske redan vid nästa Alriksdag. Vore det icke vä!beräknadt att an-hvända hälften så mycket för underlättande af verkligt nödställda hushålls utflyttning och boa lsättning i andra verldsdelars bördiga ödetrak)-Iter? Dessa nybyggare och deras afkomma skulle man dermed hafva räddat från äfventyMW a ww ole om mm släfven i trots af de visaste institutioner måste förr eller sednare röja sig i vårt nordliga hemland. Utom de sedan länge bekanta bestyren för sina brottslingskolonier, har Englands regering h på den sednare tiden begynnt med särskild 1-J omsorg och uppmärksamhet följa de frivilliga 1Jutflyttningarne. Fartyg till kostnadsfritt öfas verförande af utvandrare förhyras genom kronans härtill förordnade kommitterade (Her Mar-ljestys Colonisation Commissioners), som dervid :ltillse att utrymme, proviant, vatten och läIkarevård öfverensstämma med härom utfärdade förordningar. Andra kronans embetsmän (II. ör M. Emigration Officers) besigtiga alla af enskilda redare utrustade emigrantfartyg och tillse alt de, när ankaret lyftes, äro i samma lagliga skick, med hänseende till utrymme, k, vatten, proviant och läkarevård, som de nyss;11 nämnde af nybyggs-kommitterade förhyrda. ra London är en Bank of Australasia oktrojerad er !der säkra vexlar och kreditbref kunna erhålgt las till dess filialbanker i kolonierna Adelaide eSidney, Maitland, Melbourne, Geelong, Hobharts: er town, Launceston, 0. s. v. — Ofticerare pi ejexpektansstat och värfvade soldater, som mer Å. oänaknd Afoladac Hva föraträdacvis anecnråatl