Aftonbladet – 1 juni 1849, sida 5

— Nedanstående fortsättning af en förut meddelad uppsats rörande hufvudstadens municipalväsende lärer hafva ett ökadt intresse derföre, alt den fråga den hufvudsakligen afser, just nu lärer vara föremål för behandling inom kommuner. OM STOCKHOLMS MUNICIPAL-INRATTNINGAR. (Forts. från J2 420.) Ladugårdslands fattignämnds revisorer anmärka vidare: alt det underhåll, som bestås de å fattighuset intagne, högst 1 rdr 16 sk. i månaden samt en portion soppa med bröd dagligen, är otillräckligt, de fattige kunna deraf icke lefva, än mindre kläda sig m. m.; de måste arbeta eller tigga. — Fages soppan och brödet till 2 sk., så utgör detta underhåll endast 4 sk. och litet mer än 1 rst. om dagen; de med svält straffade brottslingarna erhålla 2 marker bröd om dagen, hvilket kostar vida mer, i synnerhet då priset är högt. — Af de å försörjningen intagne kosta de friska 43, rdr om året hvardera, och de sjuka nära 400 rdr. Men nu hafva, för de 43 !y, rdr, som de friska kostat, och för de 400 rdr, som de sjuka kostat, hvarken de ena eller de andra erhållit motsvarande valuta; också dö å försörjningen nära hvar tredje, då af de å fattighuset intagne, för det mesta öfver 60 år gamla, endast hvar fjerde dör. De sjuke få hvarken tillräcklig eller tjenlig föda. — Soppan, eljest ansedd som tjenlig mat för sjuke, är på Ladugårdslands fattighus så beskaffad, att den ej är tjenlig till föda för sjuke ). Stadsnämnaens deputerade vitsorda: att svält, ytterlig uselhet och vanvård är den egentliga sjukdomsorsaken hos dem som å fattiginrättningarna finnas intagne; utan att vara egentligen sjuke, befinna de sig likväl, i följd af nöc och elände, i ett så försvagadt och utmergladt tillstånd, att de förlorat förmågan att arbeta, mer skulle medelst åtnjutande af tillräcklig kost och underhåll, inom kort kunna återvinna sina krafter. — Hvad Ladugårdslands revisorer sagt: att de intagnt hjonen skulle arbeta, ser man således vara omöjligt de hafva ingen annan utväg än att svälta ihjel Tigga få de ej, om de också egde krafter dertill. Åtskillige facta, som synas hafva haft något inflytande på det vitsordade ihjälsvältningssystemet, skola här anföras. År 1844 i Oktober förordnade stadsnämnden, at hvarje å fattigeller försörjningshus intaget hjon skull dagligen tilldelas en portion soppa med bröd. Reviso. rerne vitsordade i påföljande berättelse de genom dette underhållssätt synbarligen vunna fördelar,. Men som desse ej kunde erhållas för intet, utan kostade 2 sk för hvarje hjon dageligen, så gjordes en reservation om de ökade kostnaderna som deraf skulle blifva er följd. När det sedermera af revisionsberättelsen befanns att Ladugårdslandsnämnden varit den, son bland alla de öfriga nämnderna gifvit det minsta kosthållet åt de fattige; — detta förhållandd finnes i A. B. för den 148 Sept. 4847 anfördt — så började revisorerne i berättelsen för år 18435, at: ifrT emot de nämnder, som gifvit ett, efter revisorernas besynnerliga uttryck, rikligare kosthåll; yrkande på, att denna obillighet ej sängre mått tillåtas att fortfara. Huru de anslag skulle användas som blifvit gifne för utdelning öfver det vanliga kosthållet nämndes ej. r 4846 uttryckte revisorerne sin förundran öfver, att det så kallade rikligare kosthållet — troligen med få runstycker öfverstigande vattenoch brödstraffet — ännu fortfor, och nu lärer 49 runst. om dagen för de mest behöfvande, hvartill Ladugårdslandsnämnden från början nedsatt underhållet, vara allmänt vid nämnderna antaget, med undantag för det som enligt donationer utdelas. Alt personer som påstå sig vara kristne kunna, så som här anfördt blifvit, utsvälta dem, som ettdera ej mer förmå verkställa något arbete eller sakna sådant, bevisar efter ins. förmodan, att de alldeles glömt sin kristendom. Christus, den Gudomlige, yrkade visserligen mildhet och tålsamhet mot oförrätter, och det derintill, att om man hade fått en örfil, så borde man ej söka undandraga sig en till; men mildhet emot egennyttige skriftlärde skrymtare, och emot dem som visat obarmhertighet mot de nödlidande tillät han ej. Till de förre ropade han sitt förkrossande: Ve eder, j huggormars afföda, och till de sednare sade han: Går bort ifrån mig, j förbannade, uti evinnerlig eld som djeflarna tillredd är; ty jag var hungrig, och j gåfven mig icke äta; jag var törstig och j gåfven mig icke dricka; m. m. Tillämpningen tyckes vara klar. Men ej allenast Christus yrkade, som religions stiftare, barmhertighet emot de nödlidande. Det är alldeles otänkbart, att någon som egt så mycket förstånd att han kunnat stifta. en religion, och gjort det i ett land der arfsrätten varit införd, och några få tillskansat sig uteslutande förmåner på massornas bekostnad, samt dessas förtryck således Var möjligt, icke, för :tt förekomma detta förtryck, skulle hafva försökt att göra det genom religionsföreskrifter. Moses förbjöd till och med judarna att taga ränta af deras bröder. Vi hafva en kyrka, rik, och mäktig då hon vill; men som man ser har hon ingenting uträttat i afseende på Christi befallningar om barmhertighet mot de nödlidande. En, år 4846 tryckt, liten afhandling: om folkuppfostran, innehåller pag. 14 om denna kyrka följande: Det är längesedan kyrkan upphörde att vara religionen, sådan som det ädla, af Christi anda genomträngda, hjertat tänker sig den sednare. Kyrkan! det är politiken, det är väldet, det är privatbankerna, det är samvetstvånget, det är de intoleranta dogmerne, protestantismens bekämpande, det är den uppskakade fantasien och det ovidrörda hjertat, det är minneslexorna och det när striden mot förnuftet. Författaren önskade, det kyrkan lemnade både politiken, privatbankerne och hvad det allt heter åt sitt öde. Det är hvarken kyrkans fält eller kyrkan värdigt. Hvad kyrkan rycker till sig ur verldsliga, henne icke tillhöriga, bestyr, det fyller hennes händer, så vidlyftiga de än visat sig vara, och tvingar henne att släppa ifrån sig det, som aldrig borde vara ur hennes vård. Det är icke spordt, att Christus någonstädes befallde sina lärjungar att blanda sig i folkslagens ) På andra fattighus kokas likväl soppa, som är tjenlig mat äfven för de af svält sjuke hjonen; och ingen svårighet ekulla dot hlifva att när an