Adele och Alfred sågo upp helt förvånade; samma ögonblick inkom en betjent och presenterade en biljett på en liten silfverbricka åt Ludvig; men knappt hade Clementines man fästat ögonen derpå, förrän han syntes förläen, kastade en hastig och orolig blick bort ill sin hustru, grep brefvet med utomordentlig brådska och stoppade det hos sig, under en tyst ed och en förargad blick på den stackars betjenten, som helt förbluffad — öfvertygad att han omedvetet begått en dumhet — aflägsnade sig och hann knappt öppna dörren och stiga undan för sin husbonde, som skyndade förbi honom och lemnade rummet utan ett ord. Allt detta var så olikt Ludvigs allvarsamma, ständigt lugna och välbetänkta uppförande, at! de tre kusinerna sågo förundrade och frågande på hvarandra, och Clementine — som noggrannast observerat sin man och äfven, oaktadt Ludvigs brådska, anmärkt det tvetydiga utseendet al denna biljett, med sitt grofva smutsiga papper och sin illa skrifna adress, som man nyss lemnat honom, och hvilken han syntes så angelägen alt dölja — kände ögonblickligt i sin lifliga fantasi uppstisa en skara al misstankar och idder, som hennes man för första gången gifvit anledning till. — Ja, jag tillstår att hans uppförande förun: drade mig... Jag kan icke förklara det på nå got sätt... sade Adele fundersamt, då vagner stadnade vid porten ett par timmar derefter sedan de båda systrarne varit ute och åkt, fö att i alla de förnämsta krambodarne draga net och bese shawlar och tyger och göra de stac kars bodherrarnes förtviflan, med sin obe slutsamhet och sina öfverläggningar. Du skulle då sett hur ond han såg ut ni n kom till honom med brefvet... Acl Löfgre ! Å ag ville ge allt i verlden för att f min Gud. )