Aftonbladet – 1 juni 1849, sida 2

ue ske orimlig; men jag gläds, jag lider, jag hänföres af ögonblickets sorger och fröjder, af vrede öfver grofva och låga handlingar och tänkesätt, af förtjusning öfver allt ädelt, upphöjdt och skönt, och för båda delarne är Ludvig likgiltig, båda delarne kallar ban sinnesrus. Förnuftet är hans idöl, sjelfbeherrskning den enda dygd han beundrar, och lugn hans enda önskan... Och detta lugn, eller rättare denna försoffning, kan jag med mitt lifliga lynne aldrig ernå... Jag känner en lust att meddela honom mina känslor och intryck, som jag icke kan motstå, och som jag alltid ångrar då det är för sent. Jag talar ifrigt, varmt, jag är upplifvad, min själ ligger 1 mina ord och mina blickar... och då jag tystnar... Ack! då har ett af de tre inträffat, antingen har han somnat eller fördjupat sig i läsningen af Aftonbladet, och i båda fallen icke hört ett ord, eller också möter mig ett inkast eller en fråga af det mest prosaiska förnuft, den trivialaste verklighet, som med ens släcker elden och entusiasmen i mitt sinne... Ja, ja vi passa icke för hvarandra... Vi kunna aldrig finna någon lycka vid hvarandras sida... Vi äro för mycket olika... Clementine gömde ansigtet isina händer och jsny ftade högt. I ,Hör mig nu,, sade Adele, som halft leende, halft bekymrad åhört systerns häftiga utgjultelser, och tänk sjelf efter om er lycka skulle I bli större, i fall Ludvig vore lika häftig, lika l orimlig, barnslig och obetänksam som du-.--. I Ack! Adöle, då kände och tänkte han som jag... då kunde vi utbyta våra känslor, våra idker, då ...o Ja dån, afbröt Adöle, skulle här bli rätt I vackra uppträden... Gud bevare mig ifrån ;ler,... Jag reste då bums mun väg.n Ja, det kunde du också gerna göra... Ludvig vore mig då allt.