Aftonbladet – 30 maj 1849, sida 1

vv 42 DI aärtinangalan och . i eh Clear : I Foresels. JG 88 vid i i Storgatan å Ladugårdslandet; i F. Bast: -s sddboden i hörnet af Göthoch Sillpar jafgifva en förklariog. att ministeren genom sitt förfarande i italienska frågan hade sj sig förlustig landets förtroende, men fö: sllingen med 390 röster mot 292 hade ai layit detta, genom att, såsom det kallas, öfverg.: till ,dagordningen, så hade inrikesministern sen s derpå låtit telegrafdepescher afgå till dej ::ementerna, uti hvilka depescher han, efti; stt hafva gjort reda för innehållet af Favres fö slag och utgången deraf, hade tillagt, alt vuppvizgrne icke väntade på annat än ett beslut om zu: klagelse mot ministrarne, för att uppresa barri: der Joch förnya Juni-dagarnes uppträdens. DPerJjemte hade han till hvarje departement skickat namnen på dem, som voterat emot Jtngordningen, och hvilka sålunda utpekade. såIsom tillhörande ett mot samhällslugnet och lordningen upproriskt parti. Straxt efter -::0mankomstens början uppsteg representanien Millard och interpellerade ministern med anledning häraf, och detta ämne väckte en storm, nästan ännu värre än den 11; oppositionens Italare anklagade med värma och passionerad vältalighet ministern, att genom denna wnöver hafva velat på ett försåtligt sätt verka på valen. Andra omständigheter framdrogos äfven för att visa, huru ministern sökt hivdra mobilgardet att välja, 0. s. v., och Clement Thomas, Larochejaquelin och Senart brännmärkte på ett oblidkeligt sätt denna macchiavellism. Lon Faucher sökte i början försvara sig, men denne annars stolta och säkra herre var nu blek och sväfvade på målet; ly sngifvelsen att ett revolutionärt utbrott vore tillämnadt i Paris, nu före valen, var för groft tilltagen och osanningen deraf föll för mycket i ögonen på hvar och en, som haft tilifiHe att samtala med personer bland folkmassan, för att ej väcka harm hos de närvarande. Det låg så mycket mindre grund i nyssnämnde föregifvande, som sjelfva de socialistiska bladen tvärtom nästan alla dagar med det mest ogenerade öfvermod försäkrat, att valen skulle utfalla i demokratiskt intresse. Också kan man ej göra sig föreställning om den bitterhet, som Låeon Fauchers försök till försvar väckte, och hvilket likaledes uppenbarade sig emot Odilon Barrot, som sökte komma honom till bistånd, men äfven denna gång undvek allt svar på hufvudfrågan och sökte afieda diskussionen med fraser om det inkonstitutionella i attacken mot ministrarne, o. s. v. Det berättas för öfrigt, att de ifrågavarande telegrafdepescherna blifvit affärdade efter samråd med Leon Faucher, Odilon Barrot och Falloux, en äfven mycket hatad man, utan att de öfriga ministrarne, Tracy, Lacroise, Passy m. fl. blifvit rådfrågade; och Passy, som anses för en rättskaffens man, fastän ej just mycket repubiikan, skall blifvit så förbittrad, att han sjelf påstås hafva uppmanat flere ledamöter att votera för Millards förslag, som var, att församlingen skulle uttala ett tadel mot ministern. Jag nämnde, att man kan anse den stora pluralitet, som vanns vid detta tillfälle och den opinionsyttring som låg deri, samt Fatuchers afträdande, såsom en lycka för Frankrike. Skälet till denna förmodan är, att sinnena redan förut hade efterhand blifvit uppstegrade till en viss grad af förbittring emot regeringens politik, i anledning af en mängd reaktionära åtgärder. Men denna förbittrirg kom till sin högsta spänning i anledning af italienska saken, och under sådana förhållanden fordrades en kraftig opinionsyttring af församlingen och ett offer af någon minister, för att gifva luft åt och lugna sinnena. Publiken vet och har underrättats genom pressen, att dessa ministrar oupphörligt omgifvas och karesseras af Ludvig Filips och Henrik V:s varmaste vänner. Den ihågkommer äfven den olagliga föreningen af en alltför stor militärmakt i Changarniers hand; de falska ryktena om tillämnade upplopp d. 29 Januari, och som utspriddes till förevändning för den stora militärdemonstrationen, hvars afsigter mot nationalförsamlingen knappast voro tvetydiga; inrikesministerns åtgärd att afsätta en mängd republikanska prefekter och insätta Ludvig Filips anhängare i deras ställe; intrigerna mot konstitutionens varmare anhängare, 0. s. v. Men allt detta var intet emot den fullt kontrarevoiutionära riktningen i Italien, och man kan med full bestämdhet säga, att ministrarnes sätt att gå tillväga dervid, äfvensom deras hållning emot nationalförsamlingen inom de sista 8 dagarna, haft ett oerhördt inflytande på sjelfva valen, åtminstone för Paris, der troligen hälften af representanterna synes blifva af den yttersta venstern, eller de röda, då man deremot för 414: dagar sedan allmänt ansåg, att de hvita, d. v. s. det antirepublikanska partiet, skulle få öfverhanden. Det som mest förskräcker regeringens parti, är att den röda republiken förmått värfva ett så stort anhang inom armcen. Så mycket man hittills känner, har den socialistiska listan stor öfvervigt inom många regementen. Den 16 Maj på aftonen. Nyfikenheten att ära känna utgången af valen för Paris har s lag hela dagen varit obeskriflig, och aftontidlingarna då de först kommo såldes till dubbla riser emot de vanliga, emedan de lemna reultaterna från en del sektioner; men ofulltändigt. Märkvärdigt nog ligga de moderata epublikanerna, eller verkliga frihetsvännerna, Nationals parti ingenstädes öfver. Det är lätt nöjligt att Armand Marrast, som med stor najoritet af lagstiftande församlingen hela tilen varit vald till dess president, icke ens ir rvrenrecentant Janos. oo TVadffa mana nn