Aftonbladet – 29 maj 1849, sida 3

nar. Norrlands östra, äfvensom hela Sverges östra kust, böjer sig mot Finland, liksom en moder böjer sig efter sitt frånskiljda barn. Och för många af sina vackraste snillen har Sverge Finland att tacka: Creutz, Adlercreutz, Calonius, Freese, Franzcn, Hornarne, Laureus, gingo ut från Finland att föröka moderlandets ära med svärdet eller pennan. Och der ännu riktar Runeberg det svenska språket med naturfriska, herrliga idyller. Ungt ännu i Sverges historia har ej Norrland hunnit gifva och blifva hvad det en gång skall. Men hos de män det gifvit, igenkänna vi det norrländska folklynnet, kraftigt, skarpsinnigt, praktiskt, gladlynt och klokt. Så Norberg, orientalisten, lika stor ilärdom, som enkel i seder, Johan Liljecrantz, financieren, naturforskarne Artedi, Gahn och Sefström, och den varme fosterlandsvännen Georg Adlersparre. Norrlands natur liknar Dalarnas, men är större, bredare, gladare. De strida, stora elfverna gå genom dalsträckningar, som täfla med hvarandra i skönhet. Höjd stiger öfver höjd i omätliga amfitheatrar såsom för att blicka ned på dalens skådespel, på det folk af bönder, som vackert i gestalt, rent i seder, klart i tanka, fromt i hjertat, gladt till lynne, bygger vid elfven, fritt, välmående, lyckligt, på ängarnas leende skönhet, der nordens flora, fattig på arter men frikostig i dess rikedom, låter Åkerbärblomman och Cornus och Hjortronblomman lysa i fägring, på de resliga björkarne, som från Nyporna, längs stranden, liknande en urverlds ättehögar, mot elfven böja sina ljusgröna kronor, på elfven, ändteligen — taflans medelpunkt — uli hvars spegel de — höjderna — se sig sjelfva och hela den herrliga nejden ånyo. Terrlig isynnerhet, när öfver den Norrlands sommarnatt står klar, utan skuggor, med magiskt sken öfvergjutande allt, som der lefver , andas, älskar, njuter. Skulle icke allting älska under denna himmel, der aftonrodnad och morgonrodnad kyssas, segrande öfver midnatten, och isfjellens joppar skicka flammande blickar ned i dalarnas ljup, under denna korta sommarstund, jord2ifvet i dithyrambisk fröjd födes, blomstrar och vär frukt under få veckors ljuslif, då lifvet sjelt ynes en fest, som ej vet af mörker och natt. Snart är den förbi. Snart kommer kölden och nörkret, den långa vintern och den långa naten, då allt naturlif dör, sofver under det stora