Aftonbladet – 29 maj 1849, sida 3

svepningsklädet. Men kring den snöklädda jorden, gå norrskenen vakt, utföra tysta nattlig: dansar, och i bondens hus sprakar furubrasan och linet spinnes af männer och qvinnor vic sångens och sagans ljud. Så ide folkrika dalarna. Längre upp blir det tystare. Ser du i dessa ofantliga, ödsliga skogsmarker, som begränsa rymden, stora rökar uppstiga här och der emot himmelen. Det är odlingens ande, som går upp mot polen, som med eld röjer skogen ur vägen för plogen. Det är nybyggarens spår, som vandrar uppåt ödemarkerna, undanträngande Lappen. Instinktlikt ger han rum. Allt mer och mer undantränzes nomadfolket upp; emot fjellen med sina bjordar, allt mer sammansmältande, bortdöende för civilisationens inkräktande makt. Men deruppe är han konung ännu, ödemarkens konung, inskränkt af ingen, och känner sig fri och säll, rik af sina hjordar och sina få behofver; ej sällan rik på glitter och silfver också, mystisk i sin tro, poetisk blott i sina sånger och dansar. Deruppe är ett hemligheternas land. Ofantliga jernberg, stora naturskönheter ligga der bevakade af köldens drakar. Men der äro ock ohyggliga myror, oändliga kärr, öfver hvilka om sommarens dagar myggstimmen hänga, som en tät, sammanhängande dimma, till dess första höstnatt strör dem ut lik en falaska öfver isen. Mycket om dessa nejder återstår ännu att utforska, att lära; men polaranden hämmar frågornas andedrägt. Han vill här ej störas. Också ju längre upp man kommer, ju tystare blir det. Och äfven midt uti Norrlands skönaste nejder kännes hans tryckande hand. Der finnas nära fjellen trakter om hvilka en resande ) med sanning sagt: Naturen ler väl, men det är ett sorgligt leende. Det är som sörjde nejdens genier öfver sin fattigdom och greto öfver sin hårda lott bland lyckligare syskon, som ropade de till naturens herre: äfven vi fingo mod och lefnadsjust, älven vi hafva skog och sjö, älven öfver ss lyser din sol, men den värmer oss icke; köldens bojor binda våra vingar, ingen fogel sjunger i våra skogar, och sällan speglar ett lefvande väsen i våra sjöar de bleka, tynande drasen. Vi Ifva och vexa, men vi mogna aldrig. ) Arfyidsson:Nord och Söder.