Aftonbladet – 29 maj 1849, sida 2

dermanland har de skönaste öarne, de mest skuggrika, sagorika stränderna, med vikinganästen och runstenar. Det vänliga Wingåker, som anses från vikingarne ha sitt namn, röjer föga denna härkomst i de fredliga yrken, som göra landet rikt, som planterat det med trädgårdar och humlegårdar, och på det fridsamma, utmärkt vackra folk, som i prydlig drägt af långa, hvita vadmalsrockar — qvinnorna med ljusröda randiga bomullshucklen — van-; dra ut ur landet för att sälja sin humla, sina ylleväfnader och sina såll. Norr om Mälaren är Upland det äldsta konungasätet, der Sigtuna fordom stod med silfverportar, der religionerna, predikade i riket, först slagit rot, der Oden stiftade den första gudstjensten, byggde det första templet, och Ansgarius, nordens apostel, femhundra år sednare, reste korset, uppbyggde altaren, för hvilka den gamla läran föll. Fordom och Nu synas nära här. Upsala, de höga salarnes stad, Odens stad, står ännu här, omgifven af ättehögar, med murar af det gamla afgudatemplet inom den nya kyrkan, med Odens, Thors och Frejs högar, och Sveas uppblomstrande, manliga ungdom i sin famn, omslutande så den gamla läran och den nyatiden. Ty den gamla läran är i Sverge ej död ännu, ej sjunken i jord. En qvarlefva deraf fortlefver ännu öfver hela Sverge i folktron på elfvor och tomtar, på bergens, högarnes och strömmarnes folk, på naturens underväsen och gudamakter. Ännu offras der i heliga källor på bergen, ännu besvärjas trollen med hemliga trollkonster, ännu strida afgudarne med den enda stora Guden. Uplänningen har kanske, af Sverges provinsfolk, minst qvar af denna vidskepliga tro. Men hvad han i hög grad har qvar af det ädlare hedningasinnet är stoltheten, ståndaktigheten, förmågan att mycket verka och mycket öfvervinna, mycket bära och mycket lida utan att klaga. Sturarne,Gustaf Wasa, den store Axel Oxenstjerna, Anders Celsius, Johan Banår, Nils Bjelke voro — äfven deruti — uplänningar. Och en stark och tålig ande ägde äfven hon. denna gåtfulla varefsey-som, utgån