Aftonbladet – 26 maj 1849, sida 3

Och der, vid dess utlopp i Östersjön, på gränsen af Upland och Södermanland, ligger den kungliga staden Stockholm. När man :från Östersjösidan nalkas Stockholm, inkommer man först i en flera mil lång, vidsträckt skärgård. Otaliga större och mindre holmar och öar bilda på alla sidor vikar och sund. Hvart man ser öppnar sig en ny utsigt, framskymta täcka, inbjudande bugter med något bortom, som man gerna ville närmare se, men som snart gömmes af nya föremål. Holmen är ofta en täck, grön bukett, kastad på vattnets yta, oftare en kullrig klippa, men nästan aldrig en kal sådan. Furuskog kläder höjden, och grupper af löfskog lysa ljusgröna i granitbergets famn... Vid bergets fötter står fiskarekojan vårdad och snygg på grön mark; utanför på vattnet ligger det lilla fartyget med fällda segel, hvilande i den trygga hamnen, Högre upp, på bergets öfra terrasser blicka, ur klasar af löfträd, det prydliga landthuset, malmgården fram; Ju närmare och närmare staden; desto prydligare blifva boningarne, desto högre och mer sammanträngda blifva bergen. Det ir slutligen en borg, en fästning af granit med barrskog och. kullriga tinnar. På en gång öppnar den sig, och Stockholm ligger der i präktig amfiteater, med sitt kungliga slott, sina kyrkor och husmassor, i balfcirkel kring den vida hamnen, der alla länders flaggor svaja, omgifna af höjder, der glada villör stå. Här var förr mycket skog, säger krönikan. I fordomtima stod — på stället, der Stockholm nu står — en blodig fest — ett bröllop, vid hvilket den röfvade bruden, konungadottern Skjalf; dräpte sin brudgum, kung Agne;