Aftonbladet – 26 maj 1849, sida 2

nn ——LL prittande lif lekande melankoliska bilder ur nenniskolifvet. Många känna Sophie Zelows friherrinnan Knorrings) eldiga snille. Få ha sännt hennes hjerta och huru älskad och älskvärd hon var som maka, som vän. På hennes örtidiga graf ville jag lägga en blomma, men inner blott en tår. Sjelf var hon en af Westergöthlands skönaste blommor. s Bohus län, fordom Alfhemp, vikingahem, sträcker sig norrut från Westergöthland, längs med vesterhafvet, upp mot Norge. Af ålder kallades inbyggarne Vikväringar (vikens försvarare), och längre ned mot Götha elf Elfvargrimar, och stodo i ondt rykte. Sigrid Storråda har här rufvat sina hämdplaner mot ,småkonungarne,, sina friare, och hårdheten i folkets lynne har sin motsvarighet i naturens; ty naturen är hård Från det rörliga, blånande hafvet resa sig granitbergen likt ett haf i uppror, som på en gång stelnat, allt inåt landet, och göra deraf en fjellgård. — Jättegrytor och kamrar finnas i bergen. Emellan klipporna ligga ljungfält: och här och der, såsom oaser i öknen, några gröna bördiga dälder. Hafvet är landets egentliga rikedom; åkern der millioner glittrande silfverax årligen upphemtas. På vikingarnes kust stå nu blott fiskarkojor. Medan mannen brottas med böljorna, Iskafver hustrun mossa af bergen eller odlar potatistäppan uti klippans famn, kring hvilken barnen och getterna klättra. Så hård, så stel och glädjelös är naturen. Men folket är frimodigt, öppet och raskt, fruktar ej faran och vet att bära nöden. Så var ock Thorild, den andlige vikingen, född i denna fjellgård, och