——L — ETT SORGSPEL UR VERKLIGHETEN. Mr Weherford, nordamerikansk sheriff i Shuyler County Louisiana, hade mot julen förlidet år inkasserat några tusen dollars i statsmedel, hvilka på nyåret skulle aflemnas till statskassan i NewOrleans. Dessförinnan beslöt han dock att göra en liten utfärd, mellan jul och nyåret. Han lemnade kassan under sin hustrus vård, och föreskref vid afresan, att om någon resande tilläfventyrs anlände under hans frånvaro, så borde gästfriheten åtminstone icke sträcka sig till nattberberge i gårdens hufvudbyggning; i synnerhet som frun och ett par små barn voro husets enda invånare och kassan befanns i herrns arbetsrum, en trappa upp, eller i samma våning som de vanliga gästrummen. Mot aftonen följande dagen kom en gammal man, en af husets bekanta, på besök. Mot honom hade frun icke minsta anledning ill misstanka, och ansåg förbudet icke kunna gälla honom. Sedan han deltagit i den lilla familjens afLonmåltid, följde frun honom derföre en trappa upp, och anvisade honom, ett af de vanliga gästrummen; hvarefter hon gick ned till sina rum igen, bragte barnen till sängs, och satte sig sedan i måltidssalen, att utvakta en der brinnande brasa. Omkring en fjerdedels timma efteråt öfverraskades hon oförmodadt af tre helt tyst insmygda karlar, som hade masker för ansigtet och affordrade henne alla penningar som funnos i sheriffens förvar. De sade sig gänska väl veta, att han ännu icke aftändt dem; vägrade hon, så hotades med våld. Alla den stackars qvinnans undflykter voro fåfänga, och när hon slutligen såg sig tvungen att gå upp efter penningarne, ställde sig de. tre maskerade nedanför trappan, för att hindra henne komma ut, innan de fått sitt rof. — Uppkommen i öfra våningen, smög hon sig obemärkt till gästrummet, för att i förbigående utspana om gästen saknades. 1 det fallet trodde hon sig åtminstone veta hvem den ena af våldsverkarne var, och kunna ge sin man anvisning att efterspåra . röfrarne. Men den gamle var qvar och djupt insomnad. Då väckte hon honom varsamt och hviskade åt honom hvad som var på färde. Han drog härvid fram ett par pistoler, gaf henne den ena, rådde henne att hemta myntet i sitt förkläde, men icke lemna det omedelbart åt röfrarne, utan kasta det ned till dem från ledstången öfverst vid trappan, och passa på att lossa sin pistol på en af dem, när de lutade sig ned för att ihopsamla penningarne; gubben ville lossa sitt skott på en annan, och med den tredje finge man sedan söka att få makt gemensamt. Sagdt och gjordt. Frun kastade ned silfvermynlet, och medan de maskerade kröpo omkring med sin blindlykta att plåcka upp det, sköt hon, och räffade en af dem. De begge andrerusade i ögonolieket uppför trappan, men i detsamma afbrann äfren gubbens pistol och fällde ännu en, som tumlade illbaka; då flydde den tredje. Som de två lågo orörliga, vågade frun och guboen sig ned, och skyndade att till en början bomma gen husets port; derefter hastade de till de sårade. Den ene af dem var stendöd; den andre röjde ännu ecken till lif. Vid demaskeringen upptäcktes nu, tt den först träffade och redan döde var fruns egen man. — Den andre, äfven dödligt sårad, återkom ör några ögonblick så mycket till sans, att han före in död hann berätta, att han och hens flyktade kamrat hade af den nu dödade, som var dem begge bekant, blifvit öfvertalade att i hans sällskap röfva heriffens kassa, mot löfte om andel i rofvet, — Sheiffens mening hade således varit, att få afskrifning å stalsmedlen, under förevändning att de blifvit rArträftada